SABOTAGE OCH LÖNNMORD

Från förstörelse av egendom till "våta jobb"

Bulgariska politikern Ahmed Dogan tittat förskräckt på när Enimehmedov riktar en pistol mot hans huvud i ett attentatsförsök den 21 januari 2013

2. MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN

Sydstatsspionen John Wilkes Booth mördar president Abraham Lincoln den 14 april 1865 på Ford's Teatern i Washington

Den amerikanska presidenten Abraham Lincoln tillhörde nordsidan (Unionen) i det amerikanska inbördeskriget och strävade bland annat efter att befria de svarta slavarna i södern och även ge dem rösträtt. Detta utgjorde en av grunderna i det bittra amerikanska inbördeskriget som varade mellan 1861 till 1865.

 

I krigets slutskede 1865 gick det dåligt för "The South", kallat "Konfederationen" vilket sydstats-sympatisören och spionen från Maryland, John Wilkes Booth ville försöka ändra på.

Planen är att Booth, tillsammans med sina 6 kumpaner, ska kidnappa Lincoln, föra honom till Richmond, den dåvarande huvudstaden för konfederation och där tvinga honom underteckna en kapitulation varvid konfederationen vunnit.

Dagen  för attentatet, den 20 mars 1865, går det inte som de tänkt sig då Lincoln inte kommer dit där Booth och hans kumpaner ligger i bakhåll.

Två veckor senare, den 2 april 1865 flyr den konfederativa regeringen till Danville, Virginia varvid Richmond faller i Unionens händer och konfederationens arméer är nära en total kollaps.

Booth formulerar  en ny plan i ett desperat försök att rädda konfederationen och vända kriget.

 

Söndagen den 9 april 1865 kapitulerar den konfederativa generalen Robert E. Lee och över-lämnar sin massiva armé till Unionens general Ulysses S. Grant i Appamattox domstolsbyggnad i Virginia, vilket mer eller mindre avslutar kriget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att fira att kriget är på väg att ta slut, bestämmer sig Lincoln för att gå och se den då mycket populära komedin  "En amerikansk kusin" av Laura Keene på Fordteatern i Washington.

 

Genom att Booth är en välkänd skådespelare och bor i Washington, har han en viss insyn i Lincoln's kulturaktiviteter.

Då nu Booth får höra att Lincoln ska till Fordteatern på fredagen den 14 april och sitter i en egen loge, bestämmer han sig för att mörda Lincoln och hyser även ett visst hopp att Lincolns båda efterträdare, vicepresident Andrew Johnson och stats-sekreteraren William H. Seward också är där.

Tanken är att unionens därigenom skulle drabbas av kaos och förvirring.

Ulysses S. Grant (V)  (1822~1885) - Robert E. Lee (H) (1907~1870)

Henry Rathbone (1837~1911)

Clara Harris (1834~1883)

Lincoln tar plats i sin loge ovanför scenen tillsammans med hans hustru Mary Todd Lincoln och den 27-årige officeren Henry Rathbone med fästmön, Clara Harris.

 

Booth smyger in i logen och avfyrar sin singelskotts kaliber 0.44 Derringer pistol i Lincolns bakhuvud från nära håll.

Booth 0.44 Derranger som användes vid attentatet mot Lincoln på Fordteatern

Booth dolk som han  knivhögg Rathbone med vid sin flykt från teatern

 

Booth konstaterar också att ingen av de övriga tilltänkta offren finns i logen varför han hoppar upp på räcket för att fly. I ett försök att stoppa honom, kastar sig Rathbone fram och griper tag i Booth. För att undkomma, kniv-hugger Booth honom i axlen med en dolk varefter han hoppar ner på scenen han ropar "Sic semper tyrannis!”, (Således alltid till tyranner) vilket var delstaten Virginias motto.

I en förvirring som uppstår lyckas Booth undkomma beroende på att publiken först uppfattar inter-mezzot som en del i förställning p.g.a att Booth känns igen som skådespelare. Det är först när man förstår att skriken uppifrån logen kommer från presidenthustrun som man förstår vad som hänt.

John Wilkes Booth  (1838~1865)

David Herold (1844~1865)

Då har dock Booth och hans kompanjon David Harold lyckats fly byggnaden och trots ett intensivt sökande, lyckas både Booth och Harold  ta sig ut ur Washington.

Jakten som drar igång, sysselsätter närmare 10.000 poliser, militärer och privatpersoner.

Booth och Harlod lyckas trots det även korsa Potomacfloden  in i Virginia där de gömmer sig i en lojal farmares bondgård.

Efter knappt två veckor, den 26 april 1865 tar jakten slut och trupper från den amerikanska armen spårar Booth till bondgården i Virginia.

I ett försök att driva ut de båda flyktingarna, sätter militären eld på gården varvid Harold väljer att ge upp och komma ut.

Booth däremot, väl medveten om det öde som väntar honom, stannar kvar och håller stånd.

När risken är överhängande att bli innebränd, försöker Booth fly. Han upptäcks dock av en furir som lyckas skjuta honom och träffar Booth i nacken. Dödligt sårad och totalt förlamad, avlider Booth tre timmar senare med orden "värdelöst !". "värdelöst !"

1. FÖRORD

Sabotage och lönnmord är den yttersta formen av spioneri och är alltid ett livsfarligt spel med ofta dödlig utgång. Här följer två definitioner.

 

SABOTAGE

Det finns många olika anledningar till varför en underrättelseorganisation tar till sabotage.

Vanligaste är att man vill skapa förvirring, oro, rädslor eller helt enkelt förstörelse hos sin fiende.

Detta kan ske genom att skada / förstöra informationsinfrastruktur typ Radio-/TV-stationer, och sändare, kommunikationsmaster, radiolänkstationer, telefonsystem med mera.

I krig kan även mål som vägar, broar, sjukhus, vatten-/elförsörjning och kraftverk, etc tillkomma.

Sabotage kan även ske mot olika sorters strategiskt viktiga industrier, exempelvis  raffinaderier, vapenindustri, osv.

Givetvis ingår även ekonomiskt sabotage vilket  t.ex. kan skapa oro inom landets ekonomiska institutioner, ingjuta misstro mot landets banker  eller handikappa ett land eller företags förmåga till handel.

LÖNNMORD

Den yttersta extremen är lönnmord, något som amerikanska CIA ofta kallat för "våta jobb".

Här handlar det uteslutande om att permanent tysta politiska motståndare, avhoppare och dissidenter genom att man dödar sitt mål.

Anledningen till varför en person hamnar i denna situation kan, förutom vad som angavs ovan, även vara t.ex. att en avhoppare misstänks avslöja hemligheter och därmed slå två flugor i en smäll, dels bli av med den som riskerar avslöja sin egen operation och dels sända ut ett meddelande till de sina om vad som händer om de väljer att byta sida.

En annan anledning är att man, precis som i ett sabotage, vill skapa oro inom gruppen som personen tillhör eller om det handlar om t.ex. en statschef att man på ett eller annat sätt vill destabilisera landet för att därigenom försöka tillsätta en "mera lojal" statschef.

 

Här är det också på sin plats att påpeka att lönnmord kan ske på många olika sätt, inte bara genom krypskyttar.

Det finns flera både försök och utförda lönnmord genom t.ex. bombattentat eller brutala frontal-angrepp som på bilden överst på sidan.

Med det kan också handla om lite mera "sofistikerade" metoder som t.ex. giftmord som inte bara utförs av "svarta änkor" utan kan idag ske på många olika mer eller mindre snillrika och sofistikerade sätt

Vi kommer ge några olika exempel ur verkligheten i detta kapitel varav flera har på olika sätt påverkat historien, både direkt och indirekt.

3. STARTEN AV FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

En av de mest kända lönnmorden som fått politiska konsekvenser är onekligen mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand den 28 juni 1914 i Sarajevo.

 

Franz Ferdinand var brorson till kejsaren Frans Joseph och ärkehertig över Österriske-Este, österrikiska Ungern och kunglig prins över Ungern och Böhmen från 1896 fram till sin död.

 

Franz Ferdinand var i Sarajevo för att inspektera sina kejserliga trupper i Bosnien och Hercegovina som tidigare tillhört det Ottomanska riket i det turbulenta Balkan. Området hade annekterats av österrikiska Ungern till de Serbiska nationalister-nas indignation som istället ansåg att de skulle bli en del av den självständiga och ambitiösa serbiska nationen.

Datumet för Franz Ferdinands besök sammanföll med första slaget om Kosovo den 28 juni 1389 där serberna förlorade mot turkarna. Trots det faktum att serberna inte förlorade sin självständighet förrän vid det andra slaget om Kosovo 1448, har den 28 juni en mycket stort nationalistiskt värde för serberna.

När nu paret åkte runt i sin öppna limousin med förvånansvärt lite eskort och säkerhet, passade den serbiske nationalisten Nedjelko Cabrinovic, på att kasta en bomb mot bilen men på grund av trängseln, hamnade den på limousinens baklucka och exploderar när den nästan rullat av varför bara bilen och kringstående skadas.

Det gjorde att paret undkom helt utan skador men däremot skadades ett antal officerare och åskådare, dock ingen dödligt enligt tillgängliga uppgifter

 

Men turen skulle inte hålla i sig. När paret senare på dagen skulle åka och hälsa på de sårade officerarna, råkade limousinen kör fel i korsningen mellan "Äppelkajen" och "Franzjosefstrasse" där en av Cabrinovic kompisar, den 19-årige serbiske nationalisten Gavrilo Princip driver omkring.

När Princip upptäcker Limousinen, rusar han fram och skjuter några skott från nära håll mot paret.

Kulorna sårar både Franz Ferdinand och Sophia dödligt och de båda avlider några timmar senare.

 

Princip försöker sedan vända vapnet mot sig själv men övermannades av kringstående och under hugg och slag, släpades han iväg av polis.

Den serbiska separatisten Gavrilo Princip skjuter Franz Ferdinand och hans hustru Sophia den 28 juni 1914 i Sarajevo

Gavrilo Princip

Nedjelko Cabrinovic

I och med lönnmordet på Frans Ferdinand och hans Sophie i Sarajevo hände saker i en snabb följd.

Österrike-Ungern anklagade, såsom många andra länder rund jorden, den serbiska regeringen för att vara inblandad i attentatet. I och med det hoppades man kunna använda händelsen för att rättfärdiga ett avslut i frågan om en slavisk nationalism, en gång för alla.

Eftersom Ryssland stödde Serbien, blev en krigsförklaring från Österrike-Ungern fördröjd tills det man fått garantier av Tysklands kejsare Willhelm att Tyskland skulle stödja deras sak i den händelse Ryssland skulle intervenera, vilket också troligen skulle involvera Rysslands allierade Frankrike och möjligen Storbritannien också.

Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien och den ansträngda freden mellan de stora europeiska staterna kollapsade.

Inom en vecka hade Ryssland, Belgien, Frankrike, Storbritannien och Serbien ställt sig mot Österrike-Ungern och Tyskland och det första världskriget var ett faktum.

KÄLLOR:

http://www.history.com/this-day-in-history/archduke-franz-ferdinand-assassinated

Samt Wikkipedia och Google Images

 

Efter mordet på Abraham Lincoln, tillträder vicepresident Andrew Johnson.

Johnson var den enda sydstats-senatorn som förblev trogen Unionen under det inbördes-kriget , förblev president fram till presidentvalet 1869. Han valde då, p.g.a. att han 1868 blev hotad med riksrätt av kongressen, att inte ställa upp för ytterligare en mandat-period.

President Andrew Johnson 1808 ~ 1875

KÄLLOR:

http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination

Samt Wikkipedia och Google Images

Bland de som återvände är frilansfotografen Fernando Pereira som beger sig under däck för att hämta sin fotoutrustning.

Strax efteråt, klockan 23.45 skakas fartyget av ytterligare en kraftig explosion, denna gång med förödande resultat. Ytterligare ett bilstort hål slits upp i skrovet bredvid det andra och flodvågen som rusar in, dränker Fernando Pereira. De övriga 10 i besättningen tar sig ut från fartyget och ca. 4 minuter senare har fartyget lagt sig tillrätta på hamnbassängens botten.

 

Misstankarna riktades snart mot den franska underrättelsetjänsten och dess "fältoperativa del" DSGC (Direction générale de la sécurité extérieure) men Frankrike förnekar all inblandning. Man till och med ansluter sig till världens fördömanden och kallade dådet för en "terrorattack".

Frankrikes ambassad i Wellington deklarerade att "Frankrike hanterar inte sina menings-motståndare på detta sätt!".

Men den Nya Nyzeeländska polisens är fast besluten att få tag på de inblandade. De har startat den största utredningen i Nya Zeelands historia och utredningen ger så småningom resultat.

Visserligen har större delen av det franska teamet lämnat landet innan attentatet men två agenter som varit inblandade grips innan de hinner fly, det gifta schweiziska turisterna Sophie och Alain Turenge. Genom observanta grannar har polisen fått upp ögonen på dem. Efter gripandet visar det sig mycket riktigt att de har falska identiteter och egentligen är kapten Dominique Prieur och kommendör Alain Mafart, både tillhörande DSGC. Därmed blir också Frankrikes inblandning uppenbar.

Under den fortsatta utredningen och förhör framgår att franska DSGC-agenter planerat "Opération Satanique" (operation Satan) sedan april 1985.

 

Så här visar sig tidslinjen se ut:

- 23 april 1985

Christine Cobon, en mycket erfaren DSGC agent som jobbat bland annat i mellanöstern anländer till Auckland under den falska identiteten miljö-aktivisten Frederique Bonlieu.

Hon ska infiltrera Greenpeace som volontär i Auckland, ta reda på planerade förtöjningsplatser för Rainbow Warrior, förbereda hyrbilar,  båthyror, mm. Hon stannade bara fram till den 24 maj 1985.

 

- 22 juni 1985

Yachten "Oueva" anländer den relativt övergivna Parengarenga hamn med tre DSGC agenter;

Fanjunkare Roland Verge (alias Raymonde Velche), Sergante Gerald Andries (alias Eric Audrenc) och Sergant Jean-Michel Barcelo , alla tre militära attack-dykare och  läkaren Xavier Christian Jean Maniguet.

 

- Samma dag landar Dominique Prieur och Alain Mafart till Aucklands flygplats.

 

- 23 juni kommer teamledaren, överstelöjtnant i DSGC Louise-Pierre Dillais till Aucklands flygplats.

 

- Den 7 juli kommer de två DSGC agenterna Alain Tonel, 33 år och Jaques Camurier, 35 år. Till skillnad från nästan alla andra inblandade, existerar inga kända bilder på dessa två. Både Camuier och Tonel påstår att de ska arbeta som idrottslärare på en flickskola i Papeete men i verkligheten är det Camurier som planterar bomberna ombord på Rainbow Warrior med Tonal som backup och understöd/utkik.

 

- Samma dag anländer Rainbow Warrior och förtöjs vid Marsdens Varv i Auckland.

 

- Den 10 juli utförs attentatet enligt ovan. Dock blir det inte som man planerat. Tanken var att den första bomben skulle skrämma folk och alla skulle evakueras. Man räknade inte med att folk skulle återvända så snart efter den första explosionen.

 

Under jakten på attentatsmännen/kvinnorna får man ett tips om Yachten "Oueva" som är på väg mot Nya Calidonien. Man stoppar fartyget men hittar inte tillräckligt med bevis varför besättningen inte kan hållas kvar. Fartyget skall vidare till Noumea men kommer aldrig fram. Det visar sig senare att besättningen har plockats upp av en fransk utbåt och båten har sänkts till havs.

I slutändan blir det endast Alain Mafart och Dominique Prieur som får avtjäna några fängelsestraff att tala om. Franska staten bryter  även sin löften mot Nya Zeeland och släpper de båda efter ett par år.                                             >>>>>

4. SABOTAGET I AUCKLAND

Klockan är 23.30 onsdagen den 10 juli 1985. Greenpeace moderfartyg och flaggskepp, Rainbow Warrior ligger förtöjd i Aucklands hamn på Nya Zeeland.

De flesta i besättningen sover utom en grupp med besättningsmedlemmar som sitter i mässen och diskuterar det kommande uppdraget.

Planen är att sätta fokus på Frankrikes kärnvapens-program och deras provsprängningar på Moruroa-atollen.

Klockan 23.38 hörs en kraftig smäll, ljud från glas som krossas samtidigt som ljuset på fartyget slocknar. Strax därefter hörs ljudet från vatten som rusar in i fartyget.

Initialt tror besättningen att man blivit påkörd av en bogserbåt innan man förstår att en explosion inträffat. Kapten Pete Willcox beordrar att fartyget  ska evakueras och de som redan hunnit upp på däck ser att fartyget börjar få slagsida åt styrbord (höger bakifrån). Dock vet man att djupet inte kommer medge att fartyget sjunker helt vilket gör att ett 10-tal besättningsmän återvänder till fartyget för att undersöka och dokumentera skadorna. På styrbords sida, strax under vattenlinjen, finns ett hål stort nog att rymma en normal personbil.

<<<<<

Rainbow Warrior

Henry Peter Willcox

(1953 ~ )

Fernando Pereira

(1950 ~ 1985)

Alain Mafart & Dominique Prieur, DSGC

(1951 ~ ) & (1949 ~ )

Xavier Christian Jean Maniguet

(1946 ~ 2009)

Charles Hernu

(1923 ~ 1990)

Försvarsm. 1981 ~1985

Admiral Pierre Lacoste (1923 ~).Chef DSGC 1982 ~ 1985

Christine Cabon, DSGC

(1953 ~ )

Gerald Andries,

DSGC

Jean-Michel Barcelo, DSGC

Roland Verge,

DSGC

EPILOG

Till skillnad från Frankrikes planer blir "Opération Satanique" en PR katastrof. I stället för att endast tvingas slåss med Greenpeace seglar nu en hel flotta med småbåtar till Moruroa atollen. Nya Zeeland, från att ha varit en allierad till Frankrike lämnar både in diplomatiska protester och får även övriga världen med sig i fördömandet mot Frankrike. Greenpeace får dessutom ett helt annat fokus och blir i ett slag "rumsrent" från att ha haft stämpeln som vilda trädkramare.

På grund av internationella påtryckningar tvingades dessutom den franska staten 1987 betala skadestånd till Greenpeace på $8.16MUSD.

Men sabotaget fick även inrikespolitiska konsekvenser. Den franske försvarsministern Charles Hernu avgick och chefen för DSGC Pierre Lacoste fick sparken.

KÄLLOR:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/4658065.stm      http://www.greenpeace.org/international/en/about/history/the-bombing-of-the-rainbow-war/

http://en.wikipedia.org/wiki/Sinking_of_the_Rainbow_Warrior                                         http://www.seafriends.org.nz/issues/res/rw_mike_andrews.htm

Samt Wikkipedia och Google Images

5. GIFTIGA PARAPLYER

Georgi Ivanov Markov var en bulgarisk romanförfattare och dramatiker. I det kommunistiska Bulgarien  förargade Markov ofta både ordförande Todor Zhivkov och partiet med sina vassa kommentarer och pjäser.

Men då han ständigt utsattes för slumpmässiga gripanden, bevakning och förföljelse, blev det till slut för mycket för Markov som fruktade för sitt och därför valde att fly hemlandet, att "hoppa av" 1969.

 

Markov flyttade till London och började arbeta som presentatör på BBC World Service, USA-ägda Radio Free Europe och tyska Deutsche Welle.

Markov var obönhörligt i sin kritik och använde sin presentatörsroll för att sarkastiskt kritisera den Bulgariska regimen i allmän-het och Todor Zhivkov i synnerhet.

Todor Zhivkov (1911 ~1998)

Till slut valde regimen i Sofia att försöka tysta Markov en gång för alla. Den Bulgariska underrättelsetjänsten, Dŭrzhavna sigurnost (Държавна сигурност) eller ДС (DS) vilket kan översätas till "Statens Säkerhet" , bad sina kollegor i Moskva, KGB och deras avdelning för produktutveckling att ta fram en lösning som både skulle vara effektiv men ändå vara dold. Efter två misslyckade försök, görs ett tredje på Todor Zhivkov 67 födelsedag, den 7 september 1978. Markov är på väg till sitt arbete på BBC och går över Waterloo Bridge för att ta bussen. När han väntar på hållplatsen på Waterloo Bridge, känner han ett stick i höger vad. Sticket känns som ett getingstick och Markov vänder sig om för att se om någon har stött i honom. Någon meter från Markov står en kraftig man som tar upp sitt paraply från marken. När Markov tittar på honom, mumlar han "Sorry" med en tysk brytning, skyndar över gatan och försvinner i en taxi.

Busshållplatsen i London där Markov stod och väntade vid attentatet

Markov fortsätter till BBC och när han anländer, undersöker han vaden. Han upptäcker ett röd "finne" som bildas på stället han känt sticket. Dessutom har inte smärtan försvunnit. Han berättar för en kollega men arbetar genom dagen.

På kvällen får Markov feber och han började känna sig dålig.

Hans feber stiger till över 40 grader varvid han åkte till St. James sjukhus i Balham SW12 för att undersöka varför han mår dåligt. På sjukhuset uttalar han misstanke om att han blivit förgiftad men trots omfattande undersökningar, hittar man inget gift.

Men hans tillstånd försämras, hamnar i koma och dör den 11 september 1978 utan att återfå medvetandet.

På grund av omständigheterna och Markovs uttalanden när han läggs in på sjukhuset, begär "Metropolitanpolisen" i London en utförlig obduktion.

Under obduktionen hittas en Ø 1.52mm stor kula bestående av 90% platina och 10% indium. I kulan har två genomgående hål borrats så att de bilder ett X och korsar varandra inuti och därmed skapar ett internt hålrum. Hålens diameter var endast Ø0.35mm .

Vid en närmare undersökning av experter från Robert Gergi och Porton Down visar det sig att man hittar spår av giftet Ricin (se faktaruta bredvid).

Det visar sig också att en kirurgisk substans har täkt hålen på kulan vilket därmed skapat en bubbla som hållit Ricinet kvar i kulan. Vidare undersökningar visar också att ämnat har en smältpunkt på 37°C vilket innebär att så fort som det kommit in i kroppen, smälter det varvid Ricinet kan rinna ut och tas upp av blodet.

 

Man konstaterar också att kulan måste ha avlossats av någon form av "James Bond" vapen. Genom att pussla ihop informationen från både hans kollegor på BBC och den information han lämnade när han togs in på sjukhus, förstår man att kulan måste kommit från paraplyet.

Det innebär att paraplyet måste varit specialtillverkat och att den trolige gärnings-mannen finns att finna hos Bulgariens under-rättelsetjänst.

MI5 jobbade för högtryck tillsammans med Scotland Yard för att lösa mysteriet och efter flera månader utredning kom man fram till att attentatet utfördes av den Bulgarisk agenten "Piccadilly". Frågan var, vem var han?

I och med att murens fall den 9 november 1989 kunde man göra mera undersökningar.

Det visade sig att "Piccadilly" egentligen var en dansk med italienskt påbrå vid namn Francesco Giullino. Den 5 februari 1993 greps Giullino i Danmark och förhördes intensivt i 6 timmar av både den danska underrättelsetjänsten PTA och Scotland Yard om mordet på Markov.

Han förnekade all inblandning men det har senare visat sig att Giullino gjorde två försök innan den 7 september, både 1977 och 1978.

Georgi Ivanov Markov  (1929 ~1978)

RICIN

Är ett mycket giftigt, naturligt förekommande "Lectin" (ett protein bundet till en biologisk molekyl bestående av kol, väte och syre) som kommer från recinolje-plantan.

Giftet är så kraftigt att endast 22 µgram per kilo kroppsvikt krävs för att uppfylla den medicinska dödliga dosen (LD50) vilket innebär att några korn, stora som bordssalt, räcker för att döda en vuxen man som får det i blodet. Om man inmundigar det, ökar dosen till ca. 1 milligram.

Men Ricin är effektivt oavsett om det inandas, äts eller fås i blodet.

Giftet verkar genom att förhindra cellerna att sätta ihop aminosyror till proteiner, något som utgör själva grunden för liv och det mest basala i cellernas ämnesomsättning.

En Ricinförgiftning innebär alltså att kroppen förlorar förmågan till ämnesomsättning, ned till enskilda celler, med andra ord, skapa protein. Det gör att döden inte är omedelbar, utan det tar mellan tre till fem dagar innan kroppen ger upp.

Idag har man utvecklat ett botemedel men det har aldrig provats på människor, endast på labb-möss och förutsätter att en behandling kan sättas in mer eller mindre omedelbart efter att giftet hamnar i blodet. I annat fall, är döden näst intill oundviklig om Ricin har hamnat i blodomloppet.

Om det däremot inmundigats, kan man genom snabb behandling överleva då Recin påverkas till en viss del av kroppens matsmältning.

Den Ø 1.52 mm stora kulan, tillverkad av 90% platina och 10% indium med två Ø 0.35 mm stora hål, borrade i kors så de bildar ett X. I kulan hittas spår av det oerhört giftiga ämnet Ricin. Hålens öppningar hade varit täckta med ett kirurgiskt ämne som smälter vid 37°C

Vapnet, maskerat som ett paraplyet som användes vid attentat mot Markov

Agenten "Piccadilly" från Bulgariska DS,

heter egentligen Francesco Giullino (1946 ~)

KÄLLOR:

http://en.wikipedia.org/wiki/Georgi_Markov

http://www.murdermap.co.uk/pages/cases/case.asp?CID=490612156

http://www.telegraph.co.uk/news/2158765/Poison-tip-umbrella-assassination-of-Georgi-Markov-reinvestigated.html

Samt Wikkipedia och Google Images

6. BOGDAN STASHYNSKY

Föddes den 4 februari 1931 i Barszczowice, Poland . Han avslutade sina studier 1948 och blev lärare i Lviv pedagogiska institut. Hans familj stödde den anti-sovjetiska Ukrainska upprorsarmen (UPA) och hans tre systrar var aktiva medlemmar.

När han 1950 greps för att ha åkt utan giltigt färdbevis från sin hemstad till Lviv, blev han förhörd av MGB och gjorde en överenskommelse att spionera på UPA för att slippa straff och hamna i fängelse. MGB var föregångaren till KGB mellan 1946 till 1953 (MGB = Ministerstvo gosudarstvennoy bezopasnosti SSSR (Министе́рство госуда́рственной безопа́сности СССР) vilket översatt betyder Ministeriet för Statens Säkerhet, Sovjetunionen.

Genom sina systrar infiltrerade han nu UPA och förmedlar informationen vidare till MGB.

1953 skickdes han till Kiev för fortsatta studier i spioneri. 1954 skickades han till Östtyskland under namnet Joseph Leman för att finslipa sin tyska. 1956 reste han till München för att finslipa sin falska identitet, sin "Legend".

<<<<<

Bogdan Stashymsky (1931 ~)

1957 får Stashynsky order direkt från KGB's högkvarter i Moskva att han skall mörda Lev Rebet, en ukrainsk politisk författare och antikommunist under andra världskriget.

Rebet var en nyckelledamot i den Ukrainska regeringen och en förespråkare för ett oberoende Ukraina fram till att han arresterades av Gestapo 1941. Han satt 3 år i det tyska koncentrations-lägret Sachsenhausen i Zellenbau. Detta är ett speciellt koncentrationsläger för icke dödsdömda politiska fångar.

Efter kriget bosatte han sig i Tyskland och fortsatte in kamp för ett självständigt Ukraina därifrån.

 

Den 25-årige Stashynsky tränas i att använda en specialutvecklad sprejpistol som skjuter en stråle giftgas från krossade cyanidkapslar. Tanken är att gasen framkallar hjärtinfarkt och ska vara nästan omöjlig att spåra om man inte vet exakt vad man letar efter.

 

Den 12 oktober 1957 smyger Stashynsky upp bakom Rebet när han går in genom dörren till kontoret för Ukrainas exiltidning i Stachus, i hjärtat av München. Med portföljen i handen hade han börjat gå upp för trapporna när Stashynsky hade ropat till honom. Rebet hade förvånat vänt sig om och samtidigt fått en dusch i ansiktet av den giftiga gasen från vapnet.

Det tog endast någon minut innan Rebet hade sjunkit ihop och blivit halvt hängande död över räcket varvid Stashynsky smyger osedd ut ur huset utan att bli observerad av några vittnen.

När Rebet upptäcks antogs att han drabbats av en hjärtattack eftersom inga andra sår fanns på kroppen och inga gifter hittades i hans blod.

 

Den 15 oktober 1959 använder Stashynsky en förbättrad version av gaspistolen vid lönnmordet på en annan dissident, Stephan Bandera.

Bandera var en ukrainskt politisk aktivist och ledare för de ukrainska självständighetsrörelsen.

Bandera är en kontroversiell historisk person som älskas av ukrainska nationalister men fördömd av etniska polacker och judar i Ukraina.

                                                                                      >>>>>

Lev Rebet (1912 ~ 1957).

Bilden togs av Gestapo i koncentrtionslägret

Bogdan Stashyskys gaspistol

Stephan Bandera (1909 ~ 1959)

Nikita Khrushchev

(1894 ~ 1971)

Lwów i polska eller Lviv på Ukrainska

BND

OUN

1934 arresterades Banderas i Lwów i västra Ukraina av polska myndigheter som då styrdes av Polen .

 Han var misstänkt för inblandning i mordet på en polsk minister. Staden Lwów har haft skiftande styren under historiens gång, och vid flera tillfällen styrdes Lwów av Polen.

I september 1939, då Polen invaderades av Tyskland var Bandera återigen under arrest men lyckades av oklara skäl bli fri och påbörjade med Tysklands hjälp, ett uppror i Kresny. Eftesom dessa östra territorier hade en majoritet av ukrainare så blev de det moderna västra Ukraina. Samtidigt försökte Bandera skapa oroligheter i den Ukrainska Sovjetiska Socialistiska Republiken , dagens östra Ukraina. Målet var en enad Ukrainsk stat.

Den 30 juni 1941, åtta dagar efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen, proklamerade Bandera en självständig Ukrainsk stat i Lviv.

Hans militanta OUN (Organization of Ukrainian Nationalists) antog att de hade stöd i deras kamp mot Sovjetunionen från Hitler men Banderas hade fel. Nazisterna arresterade hela den ukrainska regeringen och satte dem i koncentrationsläger där Banderas satt fram till september 1944.

Efter kriget flydde Banderas till Tyskland då han visste att han skulle antingen bli kastad i fängelse i det sovjetiska Ukraina eller ännu värre bli mördad. Han upprättade en slags exilministär med hopp om att en dag kunna leda ett självständigt Ukraina.

Därför fick nu Stashynsky i uppdrag att leta reda på Banderas och likvidera honom.

Onsdagen den 14 oktober 1959, hade Banderas ett möte med BND där de satte upp flera operationer som skulle ske under de närmaste månaderna.

 

Dagen efter, torsdagen den 15 oktober 1959 tog jakten slut och Stashynsky verkställde sin order.

Banderas var på väg hem från arbetet och bar på en påse med varor. På 3e våningen i Banderas bostadshus på Kreittmayrstrasse 7 i München hade Banderas lite problem att hantera både påse och nycklar och försökte få ordning på dem och låsa upp sin dörr.

Stashynsky  som spanat på Banderas i flera veckor har en ganska god kontroll på hans rutiner har följt efter Banderas in i huset och upp på tredje våningen. Under tiden Banderas  fumlar med sina nycklar till lägenheten, frågar Stashynsky; "fungera de inte?" Varvid Banderas vänder sig om och svarar; "Det är OK".

I samma stund får Banderas en dusch rakt i ansikten av den dödliga cyanidgasen från de två cyanidampullerna i den förbättrade gaspistolen Stashynsky nu hade tillgång till.

Banderas segnade ner och är död inom ett par minuter och Stashynsky försvinner från platsen, ännu en gång utan att någon ser honom.

När Banderas upptäcks, liggande på golvet på våningsplanet i hyreshuset, tillkallas omedelbart ambulans.

När ambulanspersonalen kommer till platsen kan de bara konstatera att Banderas är död. Genom de skador som Banderas ådragit sig i fallet, misstänker ambulanspersonalen att den 50-årige mannen fallit och slagit ihjäl sig.

Banderas hustru är dock helt övertygad om att han blivit mördad.                                                       >>>>>

Men Banderas förehavanden i Tyskland var inget som skedde obemärkt i Sovjet. Banderas hade vid flera tillfällen gjort sig obekväm och trotsat både Stalin och Nikita Khrushchev.

Framförallt eftersom han 1956 börjat samarbeta med den västtyska underrättelsetjänsten BND (Bundesnachrichtendienst) och de planerade flera operationer tillsammans på andra sidan järnridån.

Kreittmayrstrasse 7, München, Tyskland,  (bild tagen under 2000-talet)

München 1959

På tisdagen följande vecka kan obducenten meddela polisen att man hittat spår av cyanid i magen, troligen därför att han tagit livet av sig.

Den främsta anledningen är att man inte kan hitta några som helst motiv eller andra spår som kan tyda på att han mördats.

Men hans hustru och resterande exil-ukrainare insisterar på att någon måste tvingat i honom cyaniden.

Münchenpolisen var skeptiska. Ukraina hade sagt samma sak om den andra prominente exilideologen Lev Rebet men där hade det varit konstaterat att han dött av en hjärtinfarkt.

Med tanke på den stora samling på flera hundra antikommunistiska immigranter som huserade i den Bavariska  huvudstaden, inklusive ryssar, polacker, tjecker, etc som skrev tidningar, gjorde radioprogram och reste fram och tillbaka över järnridån, tyckte München-polisen att det var lite långsökt att bara Banderas skulle vara en måltavla.

 

Men samlingen med möjliga misstänkta växte varefter man började gräva djupare i Banderas bakgrund, allt från tyska soldater med agg, judar som överlevt Banderas dödspatruller, polacker som flytt Banderas etniska rensning, etc. Trots det, står en part stod ut, Sovjetunionen.

Frågan var bara hur, vem och exakt varför?

Men frågetecknen försvann lördagen den 12 augusti 1961 när en stilig 30-årig ukrainare vid namn Bogdan Stashynsky travade in på en västtysk polisstation och erkände morden på två människor.

Tyskarna kontaktade genast CIA.

I utbyte mot att asyl och få stanna i väst, berättade Stashynsky att han inte bara dödat Banderas och hur det gått till utan också att Lev Rebet död också var ett mord. Detta skapade givetvis förvirring eftersom Rebet officiellt dött i en hjärtattack och man hade inga misstankar om något annat.

Man förstod dock att Stashynsky  talade sanning när han mycket detaljerat kunde redogöra både för tidpunkterna med även tillvägagångssätten för morden.

Frågan som uppstod nu var "varför hoppa av?"

Stashynsky  svar var lite förbluffande, han var kär.

 

Stashynsky berättade att han hade träffat hårfrisörskan Inge Pohl i Östberlin när han först var placerad där 1956. De föll för varandra trots att Stashynsky  hela tiden var tvungen att ljuga om sin yrke. Inför Pohl var han affärsmannen Joseph Leman.

Efter mordet på Banderas blir han återkallad till Moskva för att ta emot "Röda Bandet ordern", en av Sovjetunionens högsta utmärkelser vid tiden.  Stashynsky  passar i samband med ceremonin på att be om tillstånd att gifta sig med Pohl. KGB nekar.

Men Stashynsky  tar strid och efter en del debacle ges tillstånd för bröllop.

Vidare berättar Stashynsky att han erkände allt för Inge Pohl på juldagen 1959, inklusive de båda morden på Redet och Banderas  och friar. Pohl förlåter honom och accepterar frieriet och paret åkte till Moskva för att gifta sig.

Inge Pohl (1932 ~ )

Men enligt Stashynsky  har hans uppror mot KGB fått dem att tvivla på hans lojalitet. Hans rum buggas, paret skuggades hela tiden. Droppen blir när hans chefer först omotiverat sparkar honom från KGB och därefter återanställer honom och skickar honom på olika utländska språkkurser.

Stashynsky berättar att eftersom han inte är någon brinnande kommunist, börjar det politiska rävspelet äta på hans själ.

 

Stashynsky  berättare vidare att när Inge blir gravid, återvänder hon till Östberlin för att föda barnet. Tyvärr kvävs barnet strax efter födseln.

Stashynsky  återvänder då till Tyskland för att ta hand om begravningen.

I Östberlin, berättar Stashynsky,  att traumat, misstron och politiska tvivel överväldigar dem båda och de bestämmer sig för att hoppa av till väst. Man använder sig av Stashynsky  falska Leman-dokument när de tar sig över gränsen.

 

Detta är alltså den historia som Stashynsky  berättar i förhören när han överlämnar sig till den Västtyska polisen den den 12 augusti 1961.

Stashynsky  döms till åtta år i fängelse i Karlsruhe 1962. En av anledningarna till det låga straffet, trots två mord, var att till och med ukrainska supportrar av Banderas och Rebet trodde att Stashynsky  hade utfört morden under hot och egentligen inte ville. Domstolen gjorde ungefär samma bedömning vid straffutmätningen.

Men ödet ville annorlunda och efter bara några månader, överlämnas Stashynsky  till amerikanarna och nya förhör. Dessa tar mer eller mindre fyra år men 1966 tilldelas paret nya identiteter och förflyttades till Panama.

Där stannar de fram till kuppen i oktober 1968 varefter paret oförklarligt försvinner spårlöst.

 

Stashynsky förblir osynlig fram till att journalisten Natalya Prykhodko intervjuar honom i Ukraina 2011. Tydligen vill den nu 80-årige Stashynsky  berätta sin version av historien. Journalisten Alexander J. Motyl presenterar i "World Affairs Journal" Natalya Prykhodko intervjuar den 18 november 2011.

 

Enligt Stashynsky var hela avhoppet en ren bluff och KGB var dessutom delvis inblandad i kuppen i Panama. Under kaoset hade KGB tagit hand om paret och smugglat dem över gränsen till  Paraguay där de stannat under KGB's beskydd fram till början på 1980-talet.

Då hade de förflyttats till Sydafrika där Stashynsky  bl.a. genomgick plastikoperationer.

Datumet för avhoppet var också noga planerat eftersom dagen efter, den 13 augusti 1961 påbörjades bygget av Berlinmuren.

Avhoppet hade planerats av i detalj av chefen för KGB, Aleksandr Shelepin.

Stashynsky hade blivit inkallad till Shelepin där både idé och upplägg presenterats. Stashynsky berättade att: "Shelepin ansåg att jag kunde offras då man till viss del kunde påverka domstolarna i Västtyskland" berättade Stashynsky för Prykhodko.

"Därmed skulle jag få max 10 års fängelse för morden" hade Stashynsky lagt till.

I detta läge var det av yttersta vikt att hela historien skulle hänga ihop, från problemen med giftermålet i Östberlin med Pohl till döda barn, förföljelse,   trakasserier, avsked etc.

Det skulle verka troligt att Stashynsky hoppade av p.g.a. hans problem med KGB.

                                                                                    >>>>>

KÄLLOR:

http://en.wikipedia.org/wiki/Bohdan_Stashynsky

http://en.wikipedia.org/wiki/Stepan_Bandera

http://www.brightreview.co.uk/ARTICLE-Bandera.html

http://www.worldaffairsjournal.org/blog/alexander-j-motyl/kgb-assassin-speaks

"Men varför skulle Shelepin vilja det?" hade Prykhodko undrat varvid Stashynsky  förklarat, "Shelepin upplevde att inte togs på allvar, varken i "Högsta Sovjet" eller i väst.

Med ett erkännande från mig av inte bara ett utan två lönnmord varav ett där man inte ens hade förstått att det var ett mord, ville han ingjuta rädsla i sina motståndare" förklarade Stashynsky .

Shelepins ville visa att KGB under hans ledning inte bara hade en formidabel ledare utan att hela KGB var en formidabel underrättelseorganisation vars långa arm och svärd kunde nå vem som helst, var som helst och hur som helst, oavsett var i världen man fanns.

Shelepins ville visa världen att KGB nådde överallt, att ingen motståndare kunde gå säker eller tro att de kunde skydda sig. Detta skulle vara en varning.

Enligt Stashynsky var även Pohl en STASI agent (Östtysklands underrättelsetjänst -  Ministerium für Staatssicherheit, MfS) och ingenting i historien om giftermål, barn, etc var riktigt sant. Formellt var Stashynsky och Pohl gifta och något barn hade de alltså aldrig haft.

Efter Sydafrika hade Stashynsky flyttat tillbaka till Ukraina i mitten på 80-talet och fått uppleva både murens fall och en period där båda hans offer hedrats med både utmärkelser och frimärken.

Men som vanligt med "storspioner" som Stashynsky så återstår många frågor, både om vad som var sant men ibland till och med sådan fakta som om han fortfarande är i livet eller ej, för något dödsdatum har inte gått att finna.

Alexander Litvinenko (1962 ~2006)

Alexander Litvinenko dagarna innan han dog

7. DÖDEN GENOM POLONIUM

Som ett sista exempel på lönnmord, har vi tagit upp ett av de mest uppmärksammande lönnmorden i modern tid, mordet på Alexander Litvinenko.

Litvinenko föddes i Voronezh, Ryssland den 4 december 1962 enligt hans fars uppgifter.

 

Voronezh, Ryssland

Efter att Litvinenko avslutat sina studier vid Natchick gymnasieskola 1980 blev han rekryterad till de "Interna trupperna" vid inrikes-ministeriet som menig.

Efter ett års tjänst, började han sina högskolestudier vid "Kirovs högre skola" i Vladikavkaz 1981. Samma år gifte sig Litvinenko med  Nataliya som var revisor. Paret fick två barn, sonen Alexander och dottern Sonia.

 Marina Litvinenko (1962 ~ )

Gift med Alexander 1994 ~ 2006)

Ministeriet för interna affärer, MVD (1946 ~ 1991)

(Министерство внутренних дел Российской Федерации)

Nataliya Litvinenko

Gift med Alexander 1981 ~ 1994

Boris Berezovsky (1946 ~ 2013)

Novosibirsk Militära skola för kontraspionage

(Новосибирск военной контрразведки школа)

Efter att ha studerat ett år på  Novosibirsk Militära skola för Kontraspionage, blev han operativ officer och arbetade inom KGB's militära kontraspionage fram tills 1991 när Litvinenko började som sk.  "central personal" på den Federal kontraspionage tjänsten, FSK (Федера́льная Слу́жба Контрразве́дки).

 

Litvinenko specialiserade sig på terrorist-bekämpning och infiltration av den organiserade brottsligheten och förärades titeln "MUR-veteran" då han började arbete inom Moskvas brottsbekämpningsdepartement (MUR).

Men trots att Litvinenko i västpressen, utmålades som spion, var hans uppgift att utbilda och planterade agenter/spioner i olika "hot-spots" inom Sovjetunionen som t.ex. Tjetjenien.

Dessutom arbetade han med informations-inhämtning och spaning på den organiserade brottsligheten inom Sovjetunionen.

1994 träffade Litvinenko oligarken Boris Berezovsky i samband med utredningen av attentatsförsöket mot Berezovsky. Senare började Litvinenko även extraknäcka åt både Berezovsky och andra genom att ansvara för deras säkerhet, ett agerande som egentligen var strikt förbjudet men något staten/KGB valde att se mellan fingrarna för att kunna behålla duktig personal  som på den tiden var underbetald.

Av dessa skäl utreddes aldrig Litvinenko "extraknäck", varken hos Berezovsky eller hos andra. Det var bara om man på ett eller annat sätt hamnade i onåd som dessa utredningar drogs igång.

Litvinenkos arbete var både hemligt och gjorde att han dessutom sällan var hemma, något som tärde på hans äktenskap med Nataliya som slutade i skilsmässa 1994.

1985 tog Litvinenko studenten och började arbeta som plutonchef i  Dzerzhinsky Division inom Sovjetunionens ministerium för interna affärer (MVD) där han, som medlem i den 4:e kompaniet, hade ansvar för värdefulla transporter.

1986 blev han tillfrågad om han ville börja som informatör åt MVD som var KGB's avdelning för kontraspionage och 1988 blev han officiellt överflyttad till "Tredje chefsdirektoratet" (Особый отдел) inom KGB,                                                   >>>>>

Men nu börjar saker hända omkring Litvinenko som gör honom tveksam till sitt arbete.

Enligt Litvinenko  beordras han i december 1997 mörda Berezovsky, något som han vägrar.

Han väljer sedan i mars 1998 att informera Berezovsky om det utestående kontraktet på honom.

Enligt Litvinenko änka, Marina, presenterar Berezovsky den 25 juli 1998 Litvinenko för Vladimir Putin. Samma dag har Putin ersatt Nikolay Kovalyov som chef för FSB.

Marina påstår vidare att Litvinenko informerade Putin om den utbredda korruptionen inom FSB men Putin hade valt att ignorera dessa påståenden.

Den 13 november 1998 skriver Berezovsky ett öppet brev till Putin i tidningen "Kommersant" (Affärsmannen) där han anklagar flera högt uppsatta tjänstemän och militärer inom "Direktoratet för analys och nedtryckning av kriminella grupper", både för korruption men också för att ligga bakom ordern att ha honom mördad. Inget händer.

Samma år gifte Litvinenko sig med sin andra hustru Marina som var en professionell tävlingsdansare och personlig tränare och som han fick sonen Anatoly med.

1997 befordrades Litvinenko till FSB's (Федера́льная слу́жба безопа́сности Росси́йской Федера́ции) direktorat för analys och bekämpande av kriminella grupper med titeln "Senior Operativ Officer" och "Biträdande Chef" för den sjunde sektionen.

Enligt rykten var denna del av den ryska underrättelsetjänsten lika mycket en del av den organiserade brottsligheten som den skulle bekämpa den.

Federala Säkerhetssevicen, FSB (1995 ~ )

(Федера́льная слу́жба безопа́сности Росси́йской Федера́ции)

Nikolay Kovalyov (1949 ~ )

Kommersant

Vadimir Putin (1952 ~ )

Interfax pressonferense med Litvinenko och fyra andra officerare vid FSB, den 17 november 1998 i Mosvka

Mikhail Trepashkin (1957 ~ )

4 dagar senare, den 17 november 1998 håller, Litvinenko och fyra andra officerare, alla arbetande inom FSB,  "Direktoratet för analys och nedtryckning av kriminella grupper" och hos Berezovsky, en presskonferens på "Interfax" kontor i Moskva där de upprepar anklagelserna.

                                                                                     >>>>>

De vidgår också att de även fått order att mörda Mikhail Trepashkin, en advokat och tidigare medlem av FSB, som också finnas med på presskonferensen samt brodern till en affärsmannen Umar Dzhabrailov.

 

Efter presskonferensen sparkas Alexander Litvinenko och hans enhet inom FSB uplöses.

Senare, i en intervju med journalisten Yelena Tregubova berättade Putin att Litvinenko sparkades på hans direkta order. "Jag sparkade Litvinenko och upplöste hans enhet därför att FSB officerare ska inte hålla presskonferenser.

Det är inte deras jobb. Och de ska inte göra interna skandaler publika".

Nu kommer en period där Litvinenko blir trakasserad av FSB, Litvinenko arresteras, sätts i häkte, anklagas för olika brott och mord men släpps. Detta upprepas vid flera tillfällen.

Litvinenko vet att Putin inte bara ogillar honom utan mera hatar honom och han inser att det bara är en tidsfråga innan han dömd till ett långt fängelsestraff.

<<<<<

Därför bestämmer sig Litvinenko med hustru och sonen Antoly att fly. I oktober 2000 lämnar familjen Moskva, i direkt strid med deras reseförbud, och tar sig till Turkiet.

I Ankara söker Litvinenko asyl på den amerikanska ambassaden med får det inte beviljat. Anledningar kan ha varit att CIA inte bedömde Litvinenko information tillräckligt värdefull för att riskera en internationell incident.

                                                                                     >>>>>

USA Ambassad i Ankara, Turkiet

Alexander Goldfarb (1947 ~ )

Med assistans av Alexander Goldfarb köper Litvinenko en biljett "Istanbul-London-Moskva". Vid mellanlandningen i London, begär Litvinenko med familj politisk asyl på Heathrow flygplats under transitstoppet den 1 november 2000.

Den 14 maj 2001 beviljas Litvinenko politisk asyl, enligt honom själv p.g.a.  humanitära skäl. Under tiden i London har han även börjat arbeta för "Chenchenpress", (State News Agency Chenchenpress) vilket är den Tjetjenska pressen fria röst. Dessutom har han börjat skriva böcker.

<<<<<

Chenchenpress logo

2002 publicerar Litvinenko boken "ФСБ взрывает Россию" (Blowing up Russia - Terror from Within i engelsk översättning) och den 1 januari 2012 publicerades boken "Lubyanka Criminal Group".

Böckerna pekar ut FSB och SVR för inblandning och utförande av flera terrorattentat i Ryssland och deras närliggande länder för att skapa skräck, utmåla tjetjenska rebeller som terrorister och få Putin till makten.

Bland annat påstår Litvinenko att FSB/SVR utfört terrorattentatet i september 1999 mot 4 bostadshus i Buynaksk (4 september), Moskva (13 september) och Volgodonsk (16 september) som dödade 293 personer och skadade 691 personer, på direkt order av Putin för att kunna motivera kriget i Tjetjenien.

Bombningen av bostadshuset på Guryanova gatan, Volgodonsk, Rostov oblast, den 16 september 1999

Bombningen av bostadshuset i Buynaksk,

Dagestan den 4 september 1999

Bombningen av bostadshuset i Mosvka

den 13 september 1999

Litvinenko påstår också att FSB även legat bakom gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva genom deras Tjetjenska provokatör den 23 oktober 2002. Där tog sig ca. 40 välbeväpnade tjetjener in på teatern under den mycket populära uppsättningen av pjäsen "Nord-Ost". Terroristerna tar alla 850 personer i publiken och ensemblen som gisslan och hotar spränga byggnaden i luften om inte Ryssland drar sig ur Tjetjenien och avslutar det andra tjetjenska kriget.

Dubrovkateatern i Moskva

Moskvas myndigheter vägrar förhandla och stänger dessutom av strömmen till byggnaden. Den 26 oktober väljer man att storma byggnaden, efter att terroristerna avrättat en ur gisslan samt en som tagit sig förbi polisens avspärrningar och började "förhandla" på egen hand och hotar att spränga byggnaden.

Ryska specialtrupper från FSB Spetsnaz Alfa och Spetsnaz Vega (Войска специального назначения, vilket översätts till Specialstyrkorna) understödda av operativ personal från MVD SOBR-enhet pumpar in "knockout-gas" i byggnadens ventilation varefter de stormar den. När röken skingrat sig och skottlossningen upphört, är alla utom två terrorister döda (flera skjutna med nackskott eller i bakhuvudet från nära håll). Dessutom har två ur gisslan hamnat i korselden.

Tyvärr har ytterligare 130 ur gisslan dött genom kvävning p.g.a. gasen då insatsstyrkan vägrat berätta för ambulanspersonal och sjukhus vilken sorts gas de använt.

Fram till nu har man vägrat avslöja vad gasen innehöll men med hjälp av den information som Moskva skickat till USA, antas gasen ha bestått av morfin eller fentanyl (typ 3-methylfentanyl), upplöst i Halothan som är en generell narkosgas och därmed skapat en aerosolbaserad "knockout-gas". Enligt ryska medier går denna gas under namnet Kolokol-1.

Hela dramat kom sen att kallas för "2002 Nord-Ost-dramat"

Spetsnaz - Alfa

MVD - SOBR

Spetsnaz - Vega

Anna Poliskovskaya (1958 ~ 2006)

Ayman al-Zawashiri

(1951 ~ )

De 8 offren för attentatet i Armeniska parlamentet

Karen Demirchyan (1932 ~ 1999)

Karen Demirchyan (1932 ~ 1999)

Dessutom ska FSB genom en Armenisk provokatör, organiserat skjutningen i det Armeniska parlamentet i Yerevan den 27 oktober 1999 där en grupp med 5 beväpnade män dödade 8 ledamöter, inklusive premiärministern Vazgen Sargsyan och talaren Karen Demirchyan. De ska också hjälpt terroristen Ayman al-Zawahiri och stått bakom det uppmärksammade mordet på Anna Politkovskaya 7 oktober 2006 då hon hittades död i hissen till hennes bostadshus i centrala Moskva. Allt detta i Litvivnenko's böcker

 

I oktober samma år, blev Litvinenko en brittisk medborgare och flyttade till 140 Osier Crescent, Whitehaven.

 

Tyvärr hann Litvinenko  inte njuta av sitt medborgarskap så länge.

 

Den 1 november, äter Litvinenko lunch på "Itsu", en sushi-restaurang på Piccadilli i London med en italiensk officer och kärnvapenexpert, Mario Scaramella till vilken Litvinenko berättade att KGB hade kopplingar till Romano Prodi.

I gengäld bekräftar Scaramella att FSB berodrade mordet på Politkovskaya och han överlämnar även dokument som styrker hans påstående.

Scaramella, ingår i Mitrokhin kommissionen som utreder KGB's kopplingar till italiensk politik.

 

Senare samma dag, klockan 16.30 träffar Litvinenko två före detta KGB officerare och dricker te i "Pine Bar" på Millennium hotell på Grosvenor Square i centrala London. De två är Andrey Lugovoy och Dmitry Kovtun.

Lugovoy har arbetat som livvakt för den före detta ryske premiärministern Yegor Gaidar  och tidigare varit säkerhetschef för den ryska TV-kanalen ORT. Kovtun är numera affärsman.

 

På kvällen, den 1 november börjar Litvinenko känna sig dålig. Han har huvudvärk, kräks och känner sig allmän "under isen".

Han misstänker att sushin eventuellt är ansvarig för hans tillstånd.

Men under de följande dagarna förvärras hans tillstånd, både kräkningar och diarréer tilltar tills han inte ens kan gå utan hjälp. Han ber sin hustru ringa ambulans och han förs till "Bernet General Hospital" i norra London den 4 november.

Den 17 november har han i så dåligt skick att han förs till "University Collage Hospital" i stället. Under tiden på sjukhuset, försöker man på många olika sätt få bukt med Litvinenko försämrade hälsa men inget verkar hjälpa.

Både Litvinenko och hans hustru samt flera nära vänner är övertygad om att han blivit förgiftad av de två fd. KGB-männen på Putin's order för att tysta honom i hans regimkritik.

Han ber Natasja Weitsz på Getty Images att ta en bild på honom och säger till journalisterna vid hans sjukbädd;

- "Jag vill att världen ska se vad de gjort med mig".

 

Man misstänkte Tallium eftersom förgiftning med Tallium yttrar sig i håravfall och skador på kroppens yttre nerver med svår värk som följd.

För att motverka Talliumförgiftning får Litvinenko tre behandlingar av "Prussian Blue" som är en vanlig behandling mot tungmetallförgiftning.

Behandlingen ingen effekt, något som förbryllar läkarteamet, även om flera av läkarna inte anser att Tallium riktigt passar in i symtombilden .

Tillståndet är efter ett par veckor så kritiskt att han regelbundet blir medvetslös och familj och vänner vakar ständigt vid hans sida.

Men den 20 november förflyttas han till intensivvården. Två dagar senare håller sjukhuset en presskonferens och i ett uttalande meddelar  läkarteamet att Litvinenko drabbats av ett större bakslag då han haft en massiv systemkollaps. Dagen efter, den 23 november 2006, klockan 21.21 gav Litvinenko's hjärta upp och han dog i sviterna av nattens massiva hjärtattack.

 

Det var nu dags att försöka ta reda på vad som Litvinenko  dött av och vem som mördat honom och hur.

 

Under Litvinenko's sjukdom stod det klart redan efter någon vecka att han blivit utsatt för någon form av radioaktiv strålning och stråldosen  2GBq (50mCi).

                                                                                    >>>>>

Dmitry Kovtun (1965 ~ )

Andrey Lugovoy (1966 ~ )

 

Yegor Gaidar (1956 ~ 2009)

Mario Scaramella (1970 ~ )

Litvinenko på sin dödsbädd. Foto: Natasja Weitsz/Getty Images

Polonium 210 (210Po)

Polonium är en radionuklid med 33 kända isotoper. Dess atomära massa varierar mellan 188 till 220 u där 210Po är den vanligaste.

210Po har en halveringstid på 138.4 dagar och är mycket starkt alfa-strålande. Som alla Alfas-trålande saknar den förmåga att tränga genom ytterhuden men är oerhört giftig i kroppen.

210Po sönderfaller direkt till sin stabila dotterisotop, bly (206Pb).

Ett milligram av 210Po ger ifrån sig lika många alfastrålar per sekund som 5 gram radium (226Ra).

Ett milligram av 210Po strålar med en intensitet av över 100GBq (100.000.000 Giga Becquerel).

En per 100.000 alfa-strålar skapar en excitation  av gamma-strålar med en energi på 803keV (803.000 elektronvolt)

 

210Po giftighet är ca. 250.000 gånger högre än Vätecyanid (HCN) och har en LD50 dos på under 1µgr för en vuxen man. LD50 används för att jämföra ämnes akuta giftighet och innebär att 50% av testpersonerna dör efter kontakt. Eftersom personen utsätts under en längre tid, är den faktiska dödliga dosen av 210Po ca. 0.089µgr.

Som jämförelse så väger ett saltkorn ca. 60µgr,

Av ovanstående kan slutledas att 1 gram 210Po skulle räcka för att förgifta 20 miljoner människor vara 10 miljoner skulle dö inom 30-50 dagar.

 

210Po produceras genom att bombardera 209Bi (Vismut) med neutroner. Totalt produceras ca. 100 gram per år, nästan uteslutande i Ryssland.

210Po används i antistatborstar i vissa tryckpressar.

Dmitry Kovtun (1965 ~ )

Andrey Lugovoy (1966 ~ )

Peter Clarke

Man upptäcker alltså distinkta spår av Polonium där antingen Litvinenko, Kovtun eller Lugovoy varit. T.ex. hittar man stora koncentrationer av 210Po i en te-kopp i Pine Bar på Millennium Hotell samt i ett rum på fjärde våningen på hotellet men ingenting på den buss som Litvinenko åkte till hotellet.

Man misstänker att Litvinenko förgiftats ca. klockan 17 den 1 november och man kan från den tidpunkten matcha spåret av 210Po till Litvinenko position.

Efter mötet på Millennium Hotell, fortsatte Litvinenko till Boris Berezovsky kontor där Litvinenko använde en fax som också har spår av

210Po.

Klockan 18 hämtar Akhmed Zakayev honom i Litvinenko's bil och kör honom hem. Det visar sig att Litvinenko's bil var så kraftiga kontaminerad att den blev oanvändbar och skrotades under stor försiktighet.

Allt Litvinenko rörde de kommande tre dagarna visade sig vara kontaminerat. Familjen kunde inte bo i huset på 6 månader under saneringen.

Litvinenko's hustru Marina visade sig också ha fått i sig 210Po men lämnade inga sekundära spår.

Av detta kunde man dra slutsatsen att ingen som inte direkt hanterat eller fått i sig 210Po, kunde lämna spår efter sig. Med andra ord, endast de som hade en förstahandskontakt med materialet, kunde lämna spår.

 

Givetvis hittades heller inga spår av 210Po på Scaramella eller där han befunnit sig varför han avfärdades från utredningen.

 

Samma sak kunde man  inte säga om Lugovoy då man hittade spår av 210Po i Lugovoy hotellrum, på Hey Jo/Abracadabra bar (på kuddar och stolar på striptease-klubben där vittnen pekar ut att Lugovoy suttit) och på Emirates fotbollsstadium där Lugovoy sett Arsenal spela mot CSKA Moskva samt på stort sett alla andra ställen som kunde knytas till Lugovoy.

 

Inte heller Kovtun kunde friskrivas då spår av Polonium hittas på två ställen på Heathrow, på ett Finnair-plan som tog Kovtun från Moskva till London och på ett Brittish Airways-plan som tog honom tillbaka. Vidare hittas spår på brittiska ambassaden i Moskva där Kovtun ansökte om visum samt i en lägenhet i Hamburg, Tyskland som tillhör Kovtun's ex-fru och där hans svärmor bor samt flera andra ställen där Kovtun befunnit sig.

 

Den 1 december gick polisen ut med att brittiska AWE (Atomic Weapons Establishment) kommit fram till att 210Po kommit från en specifik kärnreaktor i Ryssland.

Vidare begärde man genom ryska ambassaden att få tala med 5 ryska medborgare som man ville höra angående utredningen.

Föga förvånande svarade den ryske Överlåklagaren Yuri Chaika att inga ryska medborgare kommer kunna ställas inför rätta någon annan stans än i Ryssland och inga förhör får hållas med dem utan att en rysk åklagare är närvarande.

 

Nu skulle man kunna tro att bevisen av var så starka att man kunde arrestera och ställa Lugovoy och Kovtun inför rätta.

Detta försöktes också och en begäran om utlämnande av Lugovoy skickades till Ryssland den 28 maj 2007 vilket givetvis inte accepterades.

Därför väljer jag att sluta denna historia här men det finns många olika teorier (från att han faktiskt förgiftade sig själv, vilket de båda huvudmisstänkta påstår) till att flera förgiftningsförsök har gjorts mot Litvinenko.

Efter att Litvinenko avlidit, kan Storbritanniens HPA (Health Protection Agency), visa på att han blivit förgiftad med Polonium 210 (210Po) i en dos motsvarande 10µgram, se faktarutan bredvid.

Detta är första gången i historien, som man känner till, att detta hänt.

Den uppskattade dosen var över 200x högre än dödlig dos och vid inandning eller intag via maten, skulle en mängd av 50nanogram vara tillräckligt för att döda en vuxen människa.

 

Utredningen hanteras av Stor-Londons Huvudstadsregionens Polismyndighet (Greater London's Metropolitan Police Service) och deras antiterroristenhet. Biträdande chef, Peter Clarke leder utredning och den 6 december 2006, uppgraderas den officiellt till en mordutredning.

Clarke möter upp med Storbritanniens regerings COBR-kommitté (Cabinet Office Briefing Room) för att diskutera utredningen.

 

Tillsammans med FBI och Interpol görs en mycket omfattande genomgång av alla Litvinenko mött, som kan ha sett honom samt genomgång av filmer från övervakningskameror under dagarna före och samma dag som han insjuknade.

Utredningen samlar material och hittar tre distinkta Polonium-spår in och ut från London.

Dels där Litvinenko befunnit sig från klockan 17 den 1 november 2006 och dels där Lugovoy och Kovtun befunnit sig

Spåren och nivåerna som hittas är i paritet med att Litvinenko fått i sig 210Po genom mat eller dryck och Lugovoy och Kovtun hanterat det.

Anledningen till att man kan göra dessa analyser beror på att även om Polonium t.ex. äts så kommer det att hamna i bl.a. svett, urin och avföring och kommer även att vara "utblandat" medans de som hanterat 210Po kommer att ha relativt konstanta nivåer över tid.

 

När man nu lägger pussel, hittas  210Po på mer än 19 ställen i London, t.ex.  Dar Marrakesh restaurang och i Lambert-Merchedes taxis. Givetvis också i Litvinenko's lägenhet, på de båda sjukhusen samt på "Royal London Hospital" där obduktionen utfördes.

Dessutom hittas spår av 210Po på ytterligare 5 ställen, bl.a. Ashdown Park Hotel i östra Sussex där en kompanjon till Kovtun och Lugovoy tros ha bott.

<<<<<

Boris Berezovsky (1946 ~ 2013)

Akhmed Zakayev

Atomic Weapons Establishment

Yuri Yakovlevich CHAIKA

KÄLLOR:

http://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Alexander_Litvinenko

http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/11381789/The-assassination-of-Alexander-Litvinenko-20-things-about-his-death-we-have-learned-this-week.html

http://www.bbc.com/news/uk-19647226

http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/alexander-litvinenko-russian-spy-assassination-5054878

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/03/marina-alexander-litvinenko-last-words-inquiry

http://spravy.pravda.sk/svet/clanok/219427-litvinenko-elitny-agent-neskor-nepriatel-statu/

http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_apartment_bombings

http://en.wikipedia.org/wiki/Assassination_of_Anna_Politkovskaya

http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_theater_hostage_crisis

http://en.wikipedia.org/wiki/Polonium1

http://news.bbc.co.uk/2/hi/in_depth/6267373.stm (Polonium spår)

8. VAPEN FÖR LÖNNMORD

Att avsluta detta kapitel utan att också visa vilka vapen en lönnmördare har till sitt förfogande går ju inte ann.

Som vi visat här ovan finns det både specialparaplyer som skjuter förgiftade kulor och gaspistoler som skjuter giftgas.

Men här nedan kommer ett antal andra exempel på vapen för lönnmördare

CIGARETTPISTOL

Nikolai Khoklov föddes den 7 juni 1922 och dog i september 2007 arbetade för KGB med bl.a. lönnmord. Här invid syns exempel på de vapen han skulle använde vid ett lönnmord på Georgi Okolovich den 18 februari 1954.

 

Men eftersom Khoklov's hustru förklarat att hon inte kunde tänka sig att vara gift med en mördare, valde Khoklov att berätta för Okolovich om planerna varvid Kholokov också väljer att hoppa av.

Priset är högt, hans hustru arresteras och placeras i arbetsläger som hämnd en tid. 1992 förlåts han av den ryska staten och han återvänder en period.

Pistolen som skulle användas rymdes i ett cigarettetui och var laddad med ihåliga kulor som laddats med gift, t.ex. Ricin.

1957 försökte KGB förgifta Khoklov med Tallium som hämd men han överlevde attentatet och blev psykologiprofessor vid California State University i San Bernadino, USA.

 

Nikolai Khokhlov vapen för lönnmord, Cigarettetui med pistol

KÄLLOR:

https://books.google.se/books?id=bjqfBAAAQBAJ&pg=PT58&lpg=PT58&dq=nikolai+khokhlov+assassination+attempt&source=bl&ots=haW6KH1bSp&sig=ZDluBXWLF4kjQ_gOssntzpcAU0o&hl=sv&sa=X&ei=Ao05VdiACeP8ywPK1oDgAg&ved=0CDYQ6AEwAw#v=onepage&q=nikolai%20khokhlov%20assassination%20attempt&f=false

http://www.gillianmackenzieagency.com/books/authors/70

 

LJUDDÄMPADE VAPEN

Givetvis finns det mera traditionella vapen för lönnmord. Antingen pistoler eller gevär. Däremot är det komiskt att se många Hollywood-produktioner där man skruvar på en "ljuddämpare" på allt från vanliga pistoler till revolvrar. Givetvis fungerar inte detta i verkligheten.

För det första så finns det formellt inga "ljudlösa" vapen eftersom en pistol som skall vara tyst, måste uppfylla tre kriterier, dels måste kulans hastighet understiga MACH 1, alltså ljudets hastighet, annars uppstår en "knall" när kulan går genom ljudvallen. Dels måste gaserna som knuffar ut kulan ur pipan, också vara kraftigt dämpade så att helst ALL energi använts när kulan lämnar pipan, annars hörs även detta ljud. Men detta innebär också att kulans fart är väldigt låg, en ekvation som inte är enkel. Till sist får inga gaser läcka ut från vapnet, varken från magasin eller andra ställen. läckande gaser låter. Här bredvid finns två exempel på specialbyggda vapen där dessa faktorer tagits hänsyn till.

En "Welrod Mk 1 9x19 mm Luger" som är helt sluten och dessutom ljuddämpad pipa.

Ett prickskyttegevär, ett modifierat Winchester Model 74 med kaliber 022. Garanterat dödlig på 30 ! meter.

Det tilltänka mordoffret, Park Sang-hak (1968/69 ~ )

NORDKOREANS JAMES BOND 007

Som hämtat från en Bondfilm avslutar vi lössmord och sabotage med den mordförsöket på demokratiaktivisten Park Sang-hak, en stark förespråkare för ett enat Korea och tillika stark kritiker till Nordkoreas regim. Han skulle mördas av en Nordkoreansk lönnmördare, endast kallad "Ahn" i Seoul, Sydkorea i september 2011.

Mordkompletten avslöjades och spionens tre livsfarliga vapen visades upp i CNN och demonstrerades av Sydkoreas "Q".

Totalt ingick tre mycket skickligt dolda vapen

 

I.

En "ficklampa som i stället för att lysa upp tillvaron, skjuter projektiler med dödlig exakthet, minst 10 meter.

Sydkoreas hemliga "Q", maskerad av CNN

"Ficklampan" som med rätt knapptryckning avfyrar dödliga projektiler

II.

En "penna" med inbyggd, dold, injektionsnål som kunde fällas ut och hugga en person med, samtidigt som ett gift, t.ex. Recin, eller något annats snabbverkande gift injicerades.

 

III.

en "penna" som kunde skjuta små pilar som antingen doppats i gift eller som injicerade ett gift när projektilen trängt in några millimeter i kroppen. i båda fallen var dessa projektiler preparerade med ett snabbverkande och muskelförlamande gift som skulle dödat offret inom några minuter.

Som vi försökt visa så är lönnmord och sabotage ett livsfarligt spel som kan få stora konsekvenser, inte bara för offret utan ibland för hela världen.

Givetvis finns det en jättelik mängd med fler exempel och i vissa av berättelserna är historien kort och i andra mycket längre.

Gränsdragningen mellan vilka historier och hur mycket som skall berättas är alltid svårt men jag hoppas ni funnit de historier vi valt intressanta.

Som vanligt så är ni välkomna att lämna kommentarer på vår Facebook sida.

KÄLLOR:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2238984/James-Bond-style-weapons-used-North-Korean-assassin-revealed-intelligence-officers.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Park_Sang-hak

© Copyright: Swedish Spy Museum / Johan Öhgren