Den Falska Stenen i Moskva  - ”The Great Seal Bug Story”

1919 - 1960

 

 

FÖRORD

En av mina favorithistorier är den om det amerikanska sigillet. Som i så många andra fall, finns det många versioner av samma berättelse. På Internet brukar flera ”experter” skriva om olika historier med en varierande grad av kunskap. Detta är givetvis också sant i detta fall. Få andra historiska händelser har stimulerat min research-lust som denna, mycket beroende på de uppenbara fel som finns i vissa versioner av historien.

Vissa delar i min version, har jag varit tvungen att skapa genom slutsatser. Om min tolkning av olika historiska sammanhang är felaktiga, får jag be om ursäkt men för den övervägande delen av historien finns det flera oberoende källor som bekräftar varandra. Som faktakällor har jag använt dokument från kongressförhör, dagböcker, både officiella såväl som inofficiella källor, FN protokoll och en del andra källor som vill förbli anonyma. Allt för att försöka ge en helhetsbild av denna spännande historia.

 

BUGGEN I SIGILLLET

På bl.a NSA spionmuseum i USA benämns att historien skulle börja den 4 augusti 1945. Dock har jag funnit genom min undersökning att detta inge verkar stämma då de det datumet inte finns angivet i ambassadens logg att de skulle fått något föremål.

Vad som däremot är känt är att den dåvarande amerikanske ambassadören i Sovjetunionen sedan två år, William Averell Harriman, återupptog en gammal tradition som legat vilande under kriget, nämligen att den 4 juli (amerikanska självständighetsdagen) anordna ett "öppet hus" och låta Moskvabor besöka ambassaden.

Det var en gammal tradition som alltså återupptogs denna högsommardag i Moskva för ganska precis 80 år sedan. Det är därför inte en alltför djärv tanke att amerikanerna fick ”presenten” just denna dag.

Varför tror jag det?

Jo Harriman var en rutinerad diplomat. President Roosevelt hade utsett honom till ambassadör i Sovjetunionen den 7 oktober 1943 men han hade redan mellan 1941 till 1943 fungerat som USA:s speciella sändebud i Europa och där främst i Storbritannien.

William Averell Harriman

Att därför tro att Harriman inte skulle anat ugglor i mossen om folk helt apropå skulle komma i augusti och överlämna sin ”gåva” tycker jag känns mindre sannolikt.

Om däremot en grupp pojkpionjärer kommer tillsammans med flera andra ryssar den 4 juli och överlämnar ett vackert snidat träsigill och påstår att det är en vänskapsgåva för den amerikanska hjälpen under kriget, så är det troligt att det skulle fungera betydligt bättre. Att denna gåva också föreställde det amerikanska stadsvapnet gjorde ju inte gåvan mindre intressant att sätta upp på en vägg.

 

En ytterligare anledning var att britterna, som hade åtskillig personlig erfarenhet av ryssarna, och därför flera gånger varnat amerikanerna för att Sovjetunionen skulle försöka placera ut mikrofoner en var de kom åt.

Därför skulle alla besökare på ambassaden hållas under strikt men diskret uppsikt.

 

Det mottagna snideriet var ca. 50 cm i diameter och föreställde som sagt USA’s ”stadsvapen”, den amerikanska örnen som bilden överst på sidan.

På britternas inrådan vidtogs en mycket noggrann kontroll av alla mottagna gåvor. Det mesta var mat i olika former men det andra kontrollerades så noggrant som den tillgängliga apparaturen tillät.

ATOMBOMBEN ÖVER HIROSHIMA

På morgonen den 6 augusti 1945, släppte amerikanerna den första atombomben över Hiroshima i Japan. Sovjetiska UD bad då oväntat ambassadören om att få komma upp på ambassaden för att diskutera denna nya vändning i kriget. Sigillet, som fortfarande låg nedpackat, fick snabbt komma på plats. Det skulle annars se konstigt ut om det ännu inte hängde på någon vägg i ambassaden. Avarell Harriman erfarenhet sade honom också att det skulle se lika märkligt ut om sigillet fanns någon annanstans än i hans tjänsterum. Eftersom teknikerna inte funnit något märkligt med sigillet, monterades det upp på väggen bakom ambassadörens skrivbord.

När den sovjetiske UD tjänstemannen, kom upp på ambassaden, konstaterade han nöjt att sigillet hängde i direkt blickfång för besökare, rakt ovanför Harrimans skrivbord. Tjänstemannen uttryckte också sin oro över USA nya vapen och önskade garantier för att inte själv bli angripna och gav garantier att Sovjetunionen skulle leva upp till överenskommelsen som träffades på Jalta, Ukraina, i februari 1945. Roosevelt, Churchill och Stalin hade då diskuterat efterkrigseuropa och Stalin hade förbundit sig att förklara krig mot Japan inom sex månader. Efter detta samtal, förklarade även sovjetunionen krig mot Japan, den 8 augusti 1945 och gick samma dag in i Manchuriet, Kina.

Tiden gick och sigillet föll i glömska.

KRIGET ÄR SLUT

Efter krigsslutet i september 1945, började huggsexan om Europa. Den goda stämningen som rått på Jalta var som bortblåst. Sovjetunionen annekterade i princip området fram till Berlin. Detta gjorde att USA mer eller mindre officiellt förklarade att Sovjetunionen var "en ondskans högborg och den sovjetiska björnen måste hållas instängd".

Nu utbröt ett nytt slags krig, det kalla kriget. Ett uttryck som för övrigt myntades av Bernard Baruch, president Henry S. Trumans rådgivare och journalisten Walter Lippmann, ett krig som först avslutades i december 1989 i och med att Mikhail Gorbachev och George H. W. Bush förklarade det officiellt över.

Bernad Baruch

Henry S. Truman

George F. Kennan

DAX ATT SÖKA BUGGAR

Sigillet förblev upphängt på väggen och ytterligare två ambassadörer hann passera innan sommaren 1952 då George F. Kennan var USA’s man i Moskva.

 

Det kalla kriget hade nått Alaskas temperatur så när en brittisk radiooperatör påstod att han hade hört delar av en konversation i ambassadörens tjänsterum på en oanvänd radiofrekvens vilket fick USA säkerhetstjänst att reagera direkt.

Ambassadörens tjänsterum undersöktes nu från golv till tak tills misstankarna återigen riktades mot sigillet. Det undersöktes nu än mer noggrant och med förbättrad teknik. Slutresultatet förblev dock det samma som tidigare, ingenting anmärkningsvärt.

Till ambassadens sjukavdelning hade man införskaffat en röntgenutrustning.

Därför bestämdes att alla misstänkta föremål, inklusive sigillet skulle kontrolleras med röntgen.

Walter Lippman

DETTA FANN MAN

Nu blev det napp, på röntgenbilderna kunde nu en större hålighet ses i sigillet. I denna hålighet fanns även ett pennliknande föremål i metall. Däremot syntes inga kablar, batterier eller radiorör på bilderna. Nyfikenheten och oron var väckt, sigillet måste tas isär.

I örnens näbb hittades genomgående hål som ledde in till det större hålrummet i sigillet. Det pennliknande föremålet på röntgenplåtarna visade sig bestå av ett 23 cm långt kopparspröt. Detta avslutades i ena änden av en försilvrad kopparcylinder, knappt 2 cm i diameter. Ovansidan på cylindern var täckt med ett mycket tunt metallmembran, endast drygt 0.075 mm (75µm) tjock vilket ska jämföras med ett normal människas hårstrå som är ca. 100µm).

Detta var därmed så ömtåligt att det i princip förintades i samband med demonteringen. Kopparsprötet gick in i sidan på cylindern via en isolering.

När teknikerna undersökte insidan på cylindern upptäcktes ett ”T-format” mönstrat stift i dess centrum som gick nästan ända fram till det trasiga membranet. Kopparsprötets ände i cylindern, avslutades också i en T-form som nästan nuddade det andra stiftet i mitten av cylindern.

 

TEKNIKERNA VAR FÖRBLUFFADE

Man gissade att detta var en mikrofon av okänd typ och att den troligen kunde startas fjärrstyrt. Men på vilket sätt och enligt vilka naturlagar den fungerade, hade de ingen aning om.

Tekniken var så främmande att tingesten helt sonika döptes till ”Thing”. Sannolikt efter karaktären i den tecknade serien ”Addams Family” som just då fanns i tidningen ”The New Yorker”.

James Jesus Angleton

Peter Wright

 

CIA PÅ KRIGSSTIGEN

Chefen för CIA’s kontraspionage, James Jesus Angleton blev mycket störd över det faktum att utrustningen suttit uppe på väggen i ambassadörens tjänsterum i 7 år. Han måste reda ut hur mycket Sovjetunionen hade fått veta och det enda sättet detta var möjligt var genom att ta reda på hur ”Thing” fungerade.

James Angleton, född i Boise, Idaho den 9 december 1917 åtnjöt stor respekt men var illa omtyckt för sin misstänksamhet. Hans far var kavalleriofficeren James Hugh Angleton och hans mor en mexikansk kvinna vid namn Carmen Mercedes Moreno som fadern träffat när han tjänstgjorde i Mexiko. Angleton var notoriskt paranoid men var en genialisk scenarioskapare och hade en grundlig förståelse för kontraspionage, missinformation och falsk-flag operationer.

 

Han rekryterades till Office for Strategic Services (OSS), under andra världskriget. OSS upplöstes 1945 men återuppstod som CIA (Central Intelligence Agency) 1947. Faktum var att USA i början av 1940-talet, var amatörer inom spioneri och kontraspionage.

James Angleton skickades därför till London i mars 1943 för att bli tränad hos brittiska MI5. Där arbetade han under och tränades av bland andra Kim Philby, den sovjetiska spionen som sedermera kom att hoppa av till Sovjet den 23 januari 1963.

 

ATT FÖRSTÅ NY TEKNIK

När ”Thing” hittades 1952 saknade därför CIA teknisk kunnig personal som kunde lista ut hur den fungerade. Man vände sig därför till MI5 för att få hjälp. De ansåg att den enda som hade tillräckligt mycket teknisk kompetens för så revolutionerande teknologi fanns på Marconi Company.

CIA tog då kontakt med Marconi för att få hjälp.

Undersökningsarbetet hamnade på Peter Wright skrivbord.

Peter Wright, född i Chesterfield, Derbyshire, i England den 9 augusti 1916 var en stor teknisk begåvning. Hans far, Maurice Wright, arbetade som chef på utvecklingsavdelningen på Marconi så Peter Wright hade gott påbrå. När andra världskriget startade, började han vid brittiska amiralitetets utvecklingslaboratorium. Man skulle kunna kalla honom verklighetens ”Q”. Efter kriget gick han i sin fars fotspår och började arbeta vid Marconi.

Våren 1954 blev han rekryterad till MI5 och fick tjänsten som huvudforskningsingenjör. Men problemet med ”Thing” gäckade Peter och som den äkta tekniker han var, hade han svårt att släppa det. Hans undersökning tog totalt fyra år.

Först på hösten 1956 hade han knäckt hur den snillrika konstruktionen fungerade.

SÄNDARE UTAN BATTERI

Konstruktionen var både genialisk och enkel samtidigt. Vad de sovjetiska teknikerna hade gjort var att tänka ”outside the box”. Man hade inte bara installerat en mikrofon i en bit trä utan tagit fram en lösning där hela sigillet arbetade som en enhet.

 

Från hålen i örnens näbb till utformningen av håligheten och ”Thing”. Hålen hade t.ex. utformats så ljudet leddes in i håligheten på optimalt sätt. Håligheten själv var även den noggrant utformad och fungerade som en resonanslåda (jfr. med en gitarr) som förstärkte talljudet i rummet.

 

Helheten gjorde att i stort sett allt talat ljud i rummet påverkade membranet. Membranets rörelse påverkade i sin tur den lilla cylinderns volym. Genom att skapa en laddning i cylindern, påverkades även laddningen av membranets rörelser i direkt proportion till talljudet i rummet, något som också utgör en grundprincipen för en modern kondensatormikrofon.

 

Uppladdningen av cylindern (mikrofonen) skedde genom att en noggrant avstämd radiobärvåg på 330 MHz sändes mot kopparsprötet. Eftersom laddning i cylindern, påverkades av membranets rörelser, påverkades därmed också radiobärvågen.

När den sedan togs emot av en känslig mottagare, hade det uppstått en ”störning” i signalen som motsvarade ljudet i rummet. När mottagaren sedan filtrerade bort den ursprungliga radiobärvågen, kunde NKVD (föregångaren till KGB) enkelt omvandla störningen till ljud och därmed lyssna på konversationen i rummet.

Som bonus kunde NKVD stänga av och sätta på mikrofonen efter eget gottfinnande eftersom så länge ingen radiobärvåg träffade kopparsprötet, uppstod ingen laddning i cylindern.  Därmed blev buggen (mikrofonen) bara en bit metall som var i princip omöjlig att upptäcka. Dessutom kunde sändare och mottagare befinna sig på valfri plats i förhållande till varandra och i stort sett på nästan valfritt avstånd, allt avgjordes av bärvågssändarens effekt och mottagarens känslighet. En ytterligare bonus blev att eftersom lösningen inte förlitade sig på någon intern strömförsörjning, hade den en obegränsad drifttid.

HÄR KUNDE HISTORIEN TA SLUT...

När nu , 1956, CIA med MI5’s hjälp, listat ut hur hela manicken fungerade, återstod vad de skulle göra. De hade i princip två alternativ. Gå den normala diplomatiska vägen och skicka sigillet tillsammans med en protest till sovjetiska UD och därmed ge dem en "smäll på fingrarna", eller hitta på något annat.

För Angleton räckte det inte med bara en smäll på fingrarna. han lär ha varit rasande.

Det faktum att Sovjetunionen i sju år lyckats lyssna in på allt som sagts i ambassadörens tjänsterum var svårt att svälja. Än mer pinsamt var att det bara var tillfälligheter och utomståendes kompetens som över huvud taget gjort att mikrofonen avslöjades. Till på köpet hade konstruktionen varit så genialisk att det tagit fyra år att förstå den. Angleton ville ha hämnd, en hämnd som skulle kännas men bromsades av president Dwight D. Eisenhower.

Dwight D. Eisenhower

Situationen var redan spänd mellan USA och Sovjetunionen 1956.

I Europa pågick revolten i Ungern och protester i Polen.

I Egypten seglade Suez-krisen upp.

I december 1956 påbörjade dessutom Fidel Castro sitt gerillakrig på Kuba.

Castro som bett USA om stöd och fått nobben, hade i stället vänt sig till Sovjetunionen som tackade och tog emot.

De kommande åren var inte lugnare. 1957 genomför USA sitt första underjordiska kärnvapenprov och startade därmed kapprustningen.

Sovjetunionen sänder upp Sputnik I och II och tog USA på sängen och startade därmed rymdkapplöpning.

Storbritannien blir kärnvapenmakt projekt "Grappel" genom att provspränga en vätebomb 1956.

1958 börjar Castro sina radiotal från en piratsändare och börjar även sina attacker mot Havanna,

Sovjet skjuter upp Sputnik 3 och Che Guevara med sina rebeller invaderar Santa Clara på Kuba.

Nyårsdagen 1959 är situationen på Kuba kritiskt. I början av februari besegrar Castro till slut den sittande regeringen och utropas till premiärminister den 16 februari 1959.

För att slå Sovjetunionen i rymdkapplöpningen startas selekteringen av astronauter till det amerikanska rymdprogrammets projekt "Mercury".

Att under dessa år antingen ytterligare spä på den hätska stämningen som var resultatet av rymdkapplöpningen och kärnvapenrustningen med ett avslöjande, skulle kunna få oanade följder, alternativt, skulle det endast ha försvunnit i bruset och inte ha någon effekt alls.

 

Man valde att ligga lågt och så skulle det ha troligen förblivit om inte Eisenhower bestämt att han ville veta mer Sovjets ICBM (InterContinental Ballistic Missiles) inför de 4-parts samtal som skulle hållas i Paris den 15 maj, 1960.

Gery Powers

Nikita Sergeyevich Khrushchev

U2 SPIONPLAN

Enda sättet att ta reda på detta var genom att sända upp ett spaningsplan. Genom de framgångsrika överflygningarna som U2 planet gjort, kände man att uppdraget även denna gång skulle blir relativt riskfritt. Tidigt på morgonen den 1 maj 1960, fick den erfarna piloten, Gary Powers, klartecken att starta sitt obeväpnade U2 spaningsplan från Peshawar, Pakistan.

 

Tanken var att korsa Sovjetunionen och landa i Bodø, Norge. Manövern hade provats ett antal gånger så man visste att sovjetiska jackplan inte kunde flyga till U2’ans höjd.

Vad US Air Force inte hade räknat med var Sovjets nya SA-2 missiler (Surface-to-Air Missile - SAM).

När planet inte landade som det var tänkt, förstod amerikanerna att det gått förlorat. Fyra dagar senare släppte NASA därför en pressrelease där de hävdade att planet försvunnit norr om Turkiet. I pressreleasen spekulerades också att piloten blivit medvetslös p.g.a. syrebrist och planet fortsatt på autopilot och man hävdade vidare att ”piloten rapporterat över en nödfrekvens att han hade problem med syrgastillförseln”. För att ytterligare öka trovärdigheten tog man ett av NASA’s Earth Surveyor plan av U2-typ och fotograferade det.

 

U2 Spionplan med NASA emblem

När Sovjet hörde detta lät Nikita Sergeyevich Khrushchev meddela till Högsta Sovjet, och därmed också till övriga världen, att ett spionplan skjutits ner över sovjetiskt territorium. Detta fick USA att kontra med att ett ”flygplan för väderforskning” hade av misstag hamnat över sovjetiskt territorium efter att pilotens syrgastillförsel krånglade vid flygning utanför Turkiet. Med tanke på flyghöjden antog Vita Huset helt kallt att piloten dött och planet förstörts vid incidenten. Planen var utrustade med en ”självförstörelsemekanism” som alltså skulle spränga sönder planets känsliga spionteknik (kameror, radios, etc) i händelse av att det blev nedskjutet.

Det enda piloten behövde göra var att trycka på knappen eller krascha mot marken varvid planet skulle förintas. Planet var också känt bland testpiloterna som den ”flying coffin”, alltså "flygande likkistan" eftersom det endast skilde 7 knop i fart mellan att ”stalla” och brytas sönder genom att vingarna lossnade.

 

Man ansåg sig därför kunna ”erkänna” att det nog kunde vara ett och samma flygplan. Man hävdade dock bestämt att ”det aldrig hade varit ett medvetet försök att kränka sovjetiskt luftrum”. För att ytterligare förstärka trovärdigheten, gav man alla U2 plan flygförbud för ”kontroll av syrgassystemet”.

U2 Planets tänkte och faktiska bana

NEDSKJUTNINGEN

Vad som verkligen hänt var att en av de 14 SA-2 missilerna som skickats mot planet, lyckades komma tillräckligt nära och skada det svårt. Power var tvungen att hoppa med fallskärm över Sverdlovsk, 1900 km in över sovjetiskt territorium samtidigt som det skadade planet hamnade i en glidbana och obemannat kraschade i närheten.

Det hade dock aldrig kommit upp i den fart som skulle utlöst den automatiska självförstöraren vilket gjorde att all utrusning, kameror och radios förblev relativt hela.

En triumferande Khrushchev kunde därför inför FN:s generalförsamling den 7 maj 1960, meddela att;

 

“I must tell you a secret. When I made my first report I deliberately did not say that the pilot was alive and well… and now just look how many silly things [the Americans] have said.”

 

Det värsta för USA var inte att Khrushchev raljerade inför general-församlingen, det var istället att han inför säkerhetsrådet, dessutom kunde visa bilderna från spaningskameran ombord och Power’s överlevnads-utrustning.

Den innehöll bland annat 7500 rubel, (motsvarar ca 11443 kr idag)* och juvelsmycken.

Det stod därmed klart att USA inte bara ljugit för det amerikanska folket, utan också för FN:s generalförsamling och än värre inför de 10 andra medlemmarna i säkerhetsrådet. USA:s trovärdighet sjönk som en sten.

Orden gick höga i både generalförsamlingen och säkerhetsrådet och Khrushchev gick hårt åt USA.

Han återkallade sin inbjudan till president Eisenhower att komma till Moskva och drog sig ur 4-partssamtalen i Paris den 16 maj vilket gjorde att även de kraschlandade.

Läget för USA förvärrades ytterligare när Sovjetunionens utrikesminister Andrei Gromyko, den 18 maj 1960, gjorde en framställan till FN:s säkerhetsråd med en resolution mot ”det aggressiva agerandet av United States Air Force mot Sovjetunionen och därmed skapandet av ett hot mot universal fred”.  Kraven från Sovjet var bland annat att president Eisenhower skulle förbjuda vidare överflygningar, fördöma de som redan skett och dessutom straffa de ansvariga hårt.

Nu behövde USA en sovjetisk spionincident. Sigillet togs fram ur gömmorna och förbereddes.

Henry Cabot Lodge Jr.

Säkerhetsrådet tog upp sovjets resolution den 23 maj 1960. USA:s FN ambassadör, Henry Cabot Lodge Jr., anklagade nu sovjetunionen för att regelmässigt spionera på andra nationer.

Samtidigt tog fyra andra medlemmar i säkerhetsrådet, Argentina, Ceylon, Ecuador och Tunisien, fram ett alternativt förslag som mindre hårdnackat fördömde USA. Den 26 maj 1960 var man redo att rösta. Sovjetunionens bevis vägde tungt och USA stod en klar risk att förnedras med en resolution mot sig som dessutom kraftigt skulle handikappa USA:s spaningsförmåga.

 

Henry Cabot Lodge, Jr. gjorde det enda som kunde rädda USA. Han presenterade bevisen på Sovjetunionens flagranta brott mot diplomatisk sed inför sittande generalförsamling.

Andrei Gromyko

Enlikt anteckningarna från mötet, lär han ha sagt:

”Now here is the seal. I'd like to just show it to the Council. They've got a beautiful piece of carving, and I -- you will note how it opens up into two pieces -- go ahead, open it up -- and here is the -- here is the clandestine listening device. You can see the antenna and the aerial was right under the beak of the eagle.“

Avslöjandet slog ned som en bomb. Nu fanns motsvarande bevis för Sovjetunionens spionage. De hade, inte bara placerat sina mikrofoner i en suverän stats okränkbara territorium (ambassaden), dessutom hade man använt barn som säkerhetsagenter och till på köpet, riktat spionaget mot en medlem i säkerhetsrådet. Nu vände vinden. Khrushchev:s protester gav liten genklang. En våg av anklagelser riktades nu i stället mot Sovjet för brott mot all diplomatisk kod. Den sovjetiska katastrofen var ett faktum. Sovjetunionens förslag röstades ner med sju röster mot två (Polen och Sovjet röstade för och Ceylon och Tunisien lade ner sina röster). Påföljande dag röstades Argentina, Ceylon, Ecuador och Tunisien alternativa förslag i genom med siffrorna nio mot noll. Sovjetunionen och Polen var frånvarande.

Hela historien har sedan dess kommit att kallas ”The great Seal Bug Story

EPILOG

Idag finns en replik av sigillet att beskåda på National Security Agency:s National Cryptology Museum i Washington.

Originalet lär finnas att se på KGB Museet i Moskva (Museum of Federative Security Service of Russian Federation).

För de som vill besöka det är adressen: 12 ulitsa Bol. Lubyanka, Metro: Lubyanka, Moskva, Ryssland.

 Som en extra krydda är denna utrustad med en ”bugg” på baksidan i form av en skalbagge (engelskans bugg = insekt).

 

Sensmoralen i hela historien blir nog att om man är tillräckligt fräck och okonventionell, klarar man sig långt inom spionagets verksamhet och det ofta tillfälligheter som bidrar till om en operation är framgångsrik eller inte.

Om t.ex. den brittiske radiooperatören inte lyssnat på en oanvänd frekvens och förstått att samtalen kom från den amerikanska ambassaden  eller om NKVD agenterna inte i samma stund haft ”Thing” aktiverad hade inget hänt och "Thing" kanske suttit där än idag.

 

UPPFINNAREN

Konstruktionen av ”Thing” har tillskrivits den sovjetiske vetenskapsmannen Léon "Lev" Theremin, född 15 augusti 1896 i Sankt Petersburg och död i Moskva 3 november 1993.

Han är kanske mest känd som uppfinnare av sitt musikinstrument som bär hans namn, Theremin.

Instrumentet tog han fram 1919, mitt under det ryska inbördeskriget. Eftersom landet var i stor oro så begav han sig ut på en lång Europaturné där han visade upp det för en häpen publik. Han letade sig till slut fram till USA och uppträdde tillsammans med New York Philharmonic Orchestra 1928. 1929 patenterade han sin konstruktion och sålde produktionsrättigheterna till RCA.

1930 hade han flyttat till New York och satt upp ett laboratorium där han vidareutvecklade sitt instrument och även konstruerade andra instrument. Han hade flera konserter med sin Theremin, bland annat på Carnegie Hall med 10 instrument på scenen.

 

En dag 1938 försvann Lev oväntat efter en promenad och det var länge okänt vart han tagit vägen. Man misstänkte dock att Lev blivit "övertalad" av några NKVD-agenter att återvända till Sovjetunionen och "tjäna sitt land".

Det stod senare klart att så var fallet.

Han hade blivit kidnappad av NKVDs agenter på Stalins order och tvingats återvända till Sovjetunionen där han först sattes i fängelse för att sedan få ett "erbjudande han hade svårt att säga nej till" och förflyttades i stället till "Sharashka", ett NKVD arbetsläger inom Gulag systemet för vetenskapsmän.

Andra berömda fångar under Lev's tid i Sharashka var Andrei Tupolev, pionjär inom det sovjetiska flyget och Sergei Korolev, pionjär inom det sovjetiska rymdprogrammet.

 

Theremin utvecklade sin ”Thing” och den gavs namnet "Boran" eller "STORM" på ryska enligt samma grundprinciper som sitt instrument med några modifieringar. Det har också framkommit att de tyska radartekniker som var krigsfångar på lägret, också hjälpte till.

Ända in i krigets slutskede, arbetade tyskarna mycket intensivt med att förbättra radarn och konstruktionen av ”Thing” som sådan, fungerar för övrigt också ypperligt som radarmål.

Som kuriositet kan nämnas att Léon Theremin’s instrument används än idag, främst av musiker som t.ex. Jean Michel Jarre men användes också av t.ex. Jimmy Page i Led Zeppelin.

Sergei Korolev

Andrei Tupolev

 

Leon "Lev" Theremin

Jean Michel Jarre

Jimmy Page

© Copyright: Swedish Spy Museum / Johan Öhgren