Han blev medlem av riksrådet 1609 och utsågs till rikskansler 1612, och han blev i praktiken regent 1632 då drottning Kristina var omyndig. Oxenstierna betraktas som grundaren av den svenska statsapparaten, bildade ämbetsverk och fick dem att samverka, och lät indela landet i jämnstora län med fasta länsgränser som i huvudsak gäller fortfarande. År 1645 blev Axel Oxenstierna greve med Södermöre i Kalmar län som grevskap.

AXEL OXENSTIERNA OCH KONSTSPIONERNA

Första hälften av 1600-talet var Sverige ett rike på uppgång. Den nytillträdde rikskanslern Axel Oxenstierna förstod att en stormakt inte bara byggs av vapenskrammel och soldater, utan också av ett nätverk av skickliga agenter i utlandet.

Han lät utbilda betrodda personer i diplomati, underrättelseinhämtning och spioneri. Bl.a. använde Axel Oxenstiernas utländska konstnärer för att få information om utvecklingen i Europa, främst Danmark, Tyskland och Holland.

En av Oxenstiernas viktigaste agenter var den danske hovmålaren Pieter Isaacsz. Mellan åren 1620 och 1625 skickar Isaacsz ett brev var tredje vecka med rapporter om vad som försiggick vid det danska hovet.

– Det är svårt att bevisa hur viktig den här informationen egentligen varit för svensk utrikespolitik, säger Badeloch Noldus. Men det faktum att Isaacsz fått en årlig lön på fyrahundra riksdaler tyder på att han ansågs vara en mycket viktig informationskälla. För att undgå den danske kungen Kristian IV:s misstankar föreslog Isaacsz att han förutom brev också skulle skicka tavlor till Oxenstierna. Badeloch Noldus menar att den här konstkorrespondensen haft mycket stort inflytande på svensk konsthistoria.

– I dag hänger tavlor av barockmålarna David Beck, Jacob Jordaens och Jan Steen på Nationalmuseum i Stockholm, konstnärer som Isaacz och de andra konst­agenterna introducerade i Sverige.

I Amsterdam fungerade guldsmeden och gravören Michel le Blon som Oxenstiernas flitigaste informatör. I flera brev rapporterar han om handel och vandel i Europas ekonomiska hjärta, men han mutar också adelsherrar i Haag för att få information om vad som hände vid hovet. Informationen skickades vidare till Oxenstierna, alltid undertecknade ”agent”.

– Det verkar som om le Blon var stolt över att vara spion i svensk tjänst och att uppdraget öppnade nya karriärvägar för honom, även om rikskanslern inte alltid betalade honom i tid, berättar Noldus.

Mutorna till le Blons informanter fick däremot Oxenstierna stå för. Badeloch Noldus menar att Oxenstiernas spioner sannolikt spelat en större roll som kulturspridare än som spioner.

– De var verkligen trendsättare och hade mycket stort inflytande över vilka konstnärer som lanserades i Sverige, säger hon.