VEM VAR JÖRAN PERSSON? [1]

Först och främst, vem var denne Jöran Persson?

Det vi vet är att Jöran Persson var en välutbildad man, född någon gång omkring 1530 i Sala, Västmanland även om exakt datum är okänt. Han var son till prästen Per Joensson, en Olaus Petri reformist och modern Anna Jonsdotter vilket gjorde att han tillhörde den första generationen legitima eller i varje fall legitimerade prästbarn. Jöran Persson hade ett klipskt huvud och utbildades i bland annat juridik via ett kungligt stipendium vid det Luterska universitet i Wittenberg, Tyskland där han återfinns inskriven från 1550. Vi vet också att han efter studierna återvänder till Sverige och har ett fint rekommendationsbrev med sig och knyts till Gustav Vasas kungliga kansli. Där verkar han ha avancerat snabbt då han benämns sekreterare år 1558.

Det påstås att han förargade monarken och enligt vissa källor, döms till döden. Enligt Hertig Johan ska han och Svante Sture bett kungen att istället beordra Persson i landsflykt. Lite intressant eftersom Hertig Johan senare är Jöran Persson fiende och gärna skönmålar sin egen historia. Oavsett skäl återfinns Jöran Persson på kronprinsen Hertig Erik slott i Kalmar, även han välutbildad vilket sannolikt är orsaken till att Persson snart blev en inflytelserik och betrodd person i Eriks hov.

Han gifte sig med Anna Andersdotter 1561 och fick flera barn, bland annat sonen Erik Jöransson Tegel 1566, en man som blev en ryktbar historieskrivare vid vuxen ålder.

JÖRAN PERSSON VÄG TILL MAKTEN

När Gustav Vasa dör den 29 september 1560 och Erik blir kung Erik XIV [2] var Jöran hans förtrogne rådgivare och i praktiken statssekreterare. Efter Erik XIV kröning, söndagen den 29 juni 1561, utser han Jöran Persson formellt till kunglig sekreterare, en tjänst som kan liknas vid dagens statsministerpost.

Kung Erik låter också skapa Höga Nämnden [3] 1560, embryot till dagens Högsta Domstol och utser Jöran Persson till prokurator som kan jämföras med dagens riksåklagare.

Höga Nämnden har det explicita uppdraget att fungera som kunglig ”sekret” domstol, som skulle ”utsöka, förhöra, döma samt låta verkställa domar” på ”fiender till kungen och riket”. Det inkluderade trilskande ämbetsmän och kungens fiender, inklusive högadeln som på ett eller annat sätt intrigerat mot kungen.

JÖRAN PERSSON, KUNGENS ”ONDE ANDE”?

Jöran Perssons har genom historien utmålats som en ”blodtörstig och hämndlysten, en man som manipulerade kungen och genom hårda metoder och tortyr, framtvingande erkännanden och lät mörda adelsmän så ofta han kom åt, ofta som en hämnd för någon påhittad oförrätt”. Men stämmer det? För det första ska vi inte ska glömma att hans historia skrevs av hans fiender.

Högadeln anser kungen sinnessvag då man påstår att han är paranoid och dessutom tillät sig påverkas av de ofrälse på hovet, till exempel Jöran Person och pigan, Karin Månsdotter. Vidare tar Jöran Persson som prokurator, hand om de ur högadeln som Erik XIV pekar ut vilket gör att Jöran Persson utses till högadelns ”huvudfiende” och blir deras måltavla. Man påstår att han är den egentliga hjärnan bakom alla oförrätter Hertigar och högadeln anser sig utsatta för.

Och visst finns det sanning i att kungens psykiska hälsa inte var den bästa, hårt ansatt som han var från fiender både inom högadeln, hans bröder och landets yttre fiender. Dessutom rann varje försök att gifta in sig i något kungahus i Europa, alltid mystiskt ut i sanden i sista stund.

Både Erik XIV och Jöran Persson misstänker intriger och konspirationer från högadeln och kungen hade god anledning att vara orolig. Både uppror och mord var legitima metoder att ta makten och högadeln såg hellre en annan kung. De ansåg Erik XIV vara en antiaristokrat som motabetade högadeln och deras intressen. Och det stämmer faktiskt att Erik XIV var relativt progressiv och hellre hade borgarnas och folkets stöd än såg till högadeln och Hertigars välbefinnande.

Till på köpet började det Nordiska Sjuårskriget med Danmark [4] i februari 1563 vilket ytterligare försämrade relationerna med högadeln då de tvingades, på ett eller annat sätt, till krigstjänst.

Protokollen från Höga Nämnden visar också att Jöran Persson drog åtskilliga inom adeln inför skranket och över 300 dömdes till döden efter erkännande, många sannolikt genom tortyr men åtskilliga av dem omvandlades senare till dryga böter varför antalet avrättningar var betydligt färre.

Och även om Höga Nämnden i praktiken var en förlängning av kungens makt och vars domar skulle ses som kungens order, var det en domstol med minst 6 domare, ofta 9 men till exempel vid åtalet mot Eriks bror Johan fanns 24 domare. Vid ett tillfälle var det hela 43 domare vid bordet och Höga Nämnden skipade också rättvisa till adelns fördel. Till exempel återbördades 400 av de gods som Gustav Vasa beslagtagit, tillbaka sina forna ägare. Höga Nämnden hade sitt säte i Stockholm men åkte vid behov runt till flera platser i landet; bland annat Uppsala, Västerås, Strängnäs, Arboga, Örebro, Skara, Vadstena, Svartsjö, Kungsbro, Hova etcetera och var när kungen så medgav, en sista instans efter att en dom i en lägre rättsinstans överklagats.

Att Jöran Persson dessutom var Erik XIV förtrogne rådgivare, var kungen helt lojal och även fullföljde Erik nycker, gjorde adeln ännu mer benägen att just peka ut Jöran Persson som kungens ”onde ande”. Att därför påstå att det var Jöran Persson som styrde kungen är fel och inget av det Persson gjorde, verkar han ha gjort för direkt egen vinning, trots att det var brukligt.

När det kommer till hans blodtörst och brutalitet, var det legio, se bara hans egen avrättning. Med andra ord, han var en man med hög integritet, god utbildning och stor makt som han brukade för att till varje pris skydda kungen och därmed kronan. Han var och förblev kungen absolut lojal, ända in i döden och gjorde en hel del gott för svensk statsförvaltning och underrättelseinhämtning i sin linda.

JÖRAN PERSSONS ”KUNDTSCAFFTER”[5]

I samband med att Erik XIV tillträde och bildade Höga Nämnden, har Jöran Persson också inrättat ett officiellt kungligt agentnätverk. Han kunde visserligen säkert dra nytta av de agenter som arbetat åt Gustav Vasa men troligen hade han också, i samband med hans vistelse hos Erik och sina studier i Wittenberg, knutit kontakter och rekryterat hemliga ”kundtscaffter”, kunskapare i hela Europa. Därigenom iordningställdes en organiserad underrättelseverksamhet med ett mycket stort antal rekryterade spioner, agenter och informanter både inom och utom riket, alltså en hemliga kunglig underrättelseorganisation med agenter som spionerade för Jöran Persson och kungens räkning.

Belägget för detta återfinns I Riksarkivet där ett skadat och slitet dokument från runt 1566 inleds med ”Register opå alle kundtscaffter szom både her inrijkes och uthom landtz brwkes”, alltså ”Register över alla kunskapare som både verkar inom och utom riket” översatt till modern svenska. Nedan är en kopia på inledningen av dokumentet

Det är alltså en uppräkning av Jöran Persson öppna ombud och hemliga agenter / spioner. Listan är mycket lång och omfattar hundratals namn samt deras placering och deras funktion. Vidare framgår att en hel del av dem fick så kallat ”stipendium” för sitt arbete, alltså en form av ersättning.

Detta kan vi alltså direkt jämföra med Sir Francis Walsingham som engelsmännen framhåller som den första ”Spy Mastern”. Sveriges och Jöran Persson agentnätverk omfattade alltså flera hundra agenter över stora delar av den kända världen 1566 medan Francis Walshinghams agentnät omfattade ett 50-tal agenter, koncentrerade till Skottland, Frankrike och Spanien, först 11 år senare, 1577.

Dokumentet visar att Jöran Persson hade ögon och öron på i stort sätt alla högadelns hov och herresäten, inklusive Stureättens och på Gripsholm slott där Hertig Johan satt i husarrest från 1563. Därmed är det sannolikt att Erik XIV haft insyn i de intriger och konspirationer som diskuterades hos högadeln och hans bröder och Erik XIV påstådda ”paranoia” kan ha haft en förklaring och även god anledning.

Förutom inom riket, var huvudfienden Danmark varför man både hade ett officiellt sändebud, Franciscus Goethenus men också ett antal spioner. I danska skeppsflottan fanns Mawritz Franck som rapportör och bland danska kungens krigsfolk (armén) återfinns Hans von Buschen och Cort von Hamelenn som rapportörer. Dessa män hade i sin tur både befäl och enskilda som fungerade som underagenter och informanter.

Från Danmark går listan över till kunskapare som rekryterats i Småland, Skåne, Blekinge, osv. Här nämns ”Peder Olszonn i Djupehamn och hanns broder uti Avaskiär” och ”Torchill Skepszbygare, borgare i Rotneby” och ”Jurgenn von Szunde i Sölvesborg” som dessutom benämns Exquisitor vilket kan sägas vara handledare åt andra agenter / informanter men han ska också ”utfråga folk i Halland och Skåne”. Därmed var i princip Blekingekusten täkt.

I Norge hade man rekryterat ”en ung man med öron och ögon på skaft” vid norska kung Matts hov och som registrerats ”then szmåsuenn szom är hoss kung:e Ma:tt”. Vidare ”Påå Hedh och Telgemarcken Måns Nilsson på Backe” som också benämns ”exquisitor öffer heela Norge”.

Vid de tyska furstarnas hov räknas flera upp. En av de mer udda är hos kurfursten av Sachsen ”studenter från Wittenberguniversitetet, nog några med stipendium; Justus Jones, Sven Elofsson”. Med det kungliga stipendiet kunde de studera och återbetalar skulden mot information. Man kan även konstateras att det också fanns vakanser, bland annat i Lüneburg och Stralsund, Tyskland.

Vid ställen man sannolikt ansåg var av särskild vikt, till exempel hos fursten av Preussen, fanns fyra namn uppräknade; Petter Dörffer, Gilian von Ingelstedt, Petter Hauptma och Peder Rijbing. Om dessa kände till eller arbetade oberoende av varandra, framgår inte i dokumentet.

Det fanns givetvis också agenter vid de franska, spanska, portugisiska, brittiska och skotska hoven.

För Ryssland finns en lång lista med agenter som bland annat hanterades av Claes Christersson, Gösta Fincke och Jakob Hendrichsson som kontrollerade agenter vid de olika hoven i Moskva, Novgorod, Livland, etcetera. I Riga hanterades agenterna av Jochim Burwitz.

Men agentverksamheten inskränkte sig inte bara till furstars hov, olika hertigdömen eller potentiella fiender. Givetvis fanns centralt placerade ”kundtscaffter” även hos det ”Katolska Majestät i Wien” där Mårten Närmann och Jöreen Erichsson samlande underrättelser.

Nedan, en karta över Jöran Persson agentnätverk

Dessutom räknas oroligt nog upp att en Assan Tatter” som exquisitor, handledare men också som huvudagent i Tartariet vilket får anses anmärkningsvärt. Tartariet innefattade ett stort landområde som sträckte sig från Kaspiska havet till Stilla Havet, alltså delar av Iran, Pakistan, Indien, Ryssland och Kina. Det antyds att han hade 30–50 lokala informanter som rapporterade till honom. Hur effektivt detta agentnät var, går inte att utläsa men bara tanken svindlar.

Nedan, en karta över Tartariet från 1562.

Med andra ord, Jöran Perssons nätverk av agenter / spioner var mycket omfattande med många som rapporterade till honom och kungen. Nätverket innefattade alltså nästan alla hertighov och adelssätena inom riket samt täcker långt utanför riket, till och med delar av dagens Asien vilket onekligen är imponerande.

Som tidigare nämnts är det sannolikt att Erik XIV hade fog att vara misstänksam och många av de ur högadeln som senare greps och dömdes, gjorde det på den information som Jöran Persons agenter lämnat, även om vi inte kan vara säkra på dess kvalité och deras bevekelsegrunder, något som säkert varierade kraftigt. Om man därför bara viftar bort Erik XIV misstänksamhet som paranoia och psykisk sjukdom och Jöran Persson som blodtörstig och makthungrig, riskerar man att agera ”nyttig idiot” åt deras fiender och missar de verkliga sammanhangen och hur 1560-talets Sverige fungerade i verkligheten

SPIONERIET VERKAR GE RESULTAT

Enligt överenskommelse med högadeln och beslut i Riksrådet, var Erik XIV fri att gifta sig med vem han vill och Erik har under många år försökt gifta in sig i någon av Europas kungliga släkter för att därmed stärka de diplomatiska banden, en bruklig tradition inom Europas kungahus. Men alla försök med hoven i England, Skottland och Tyskland, har alltid slutat med att de som sagt, mystiskt runnit ut i sanden.

Det är sannolikt att det genom Jöran Persons agentnätverk, framkommit för kungen att dessa misslyckanden berodde på intriger från högadeln i Sverige. Misstanken stärks troligen också när högadeln återkommande anmodar kungen att han istället bör gifta sig med en svensk högadlig kvinna. Erik XIV lär därmed ansett det troligt att högadelns både intrigerade och försökte blanda sig i hans politiska planer och därmed försvaga hans ställning som konung.

Därför är det inte fel att anta att Erik XIV hade en tydlig uppfattning om högadelns olika intriger mot honom och därmed konspirationer mot hans ställning och hans misstänksamhet väl befogad.

När sedan kung Eriks bror, Hertig Johan den 4 oktober 1562 [6], under ett uppdrag i Polen att mäkla äktenskap för Erik XIV räkning, inte bara misslyckas utan Hertig Johan istället gifter sig med den polska kungens syster, prinsessan Katarina Jagellonica, lånar ut en större summa pengar till hans nya svåger och ställer sig på Polens sida i kampen om Estland, blir det en direkt utmaning mot Erik XIV och hans utrikespolitiska planer och därmed också hans ställning som rikets kung.Han låter därför gripa paret 1563 på Hertig Johans slott i Åbo och de förs till Gripsholms slott och sätts i husarrest samtidigt som Jöran Persson inleder en process mot Johan för landsförräderi.

Gripande och anklagelserna tas inte emot väl av högadeln och till och med Eriks egen halvsyster ställer sig på Johans sida. Något som gör konflikten mellan kungen och högadeln ännu mera infekterad.

Dessutom pågår som sagt det nordiska sjuårskriget vilket också frestar hårt på rikets finanser och därmed relationen till de adliga befälhavarna och de högadliga släkter som betalar för kriget.

Höga Nämnden finner Hertig Johan skyldig och han döms för landsförräderi vilket brukar straffas med döden men Erik XIV inser nog att en avrättning av Hertig Johan, knappast skulle förbättra hans relationer med högadeln. Istället låter han Hertig Johan och hans hustru, fortsätta sitta i husarrest på Gripsholms slott. Trots allt, domen kvarstår och kan vid behov verkställas. Dessutom har Jöran Persson har både öron och ögon på plats.

JÖRAN PERSSON OCH STUREMORDEN [7]

Den 20 juni 1566 får Johan och Katarina sonen Sigismund, och därmed finns plötsligt en legitim arvtagare till tronen. Eftersom alla försök till äktenskap med utländska kungahus tycks misslyckas, är Erik XIV i akut behov av en maka som kan ge honom minst en tronarvinge. Som en möjlighet för Nils Svantesson Sture att rentvå sitt namn samt en sista chans till äktenskap med en europeisk prinsessa, sänder Erik iväg Nils Svantesson Sture i april 1567 till Frankrike och Renata av Lorraine.

Erik XIV har som nämnts, i flera år misstänkt att flera familjer inom högadeln intrigerar mot honom och hans politik varför han i början av maj 1567 troligen tröttnat och låter arrestera de han bedömer ligger bakom intrigerna; Abraham Gustavsson (Stenbock), Erik Svantesson Sture och Ivar Ivarsson (Liljeörn) samt Svante Sture. De arresterade förs till Svartsjö slott i Uppsala och Jöran Persson anklagar dem för förräderi och förberedande av en statskupp. Höga Nämnden finner Abraham Gustavsson och Ivar Ivarsson skyldiga. De döms till döden och rikets ständer bekräftar domarna. Svante Sture rannsakas den 13 maj men dom faller inte. När så Nils Svantesson Sture återvänder med ännu ett negativt besked den 21 maj 1567 är ytterligare ett misslyckande ett faktum och Erik XIV anser därmed även Nils Svantesson Sture vara del i förräderiet och även han grips.

Den 24 maj 1567 anländer kung Erik igen till Svartsjö slott och samma dag kontaktar Svante

Stures hustru, Marta Eriksdotter (Lejonhufvud), Karin Månsdotter för att via henne, vädja till kungen att hennes man och sönerna ska undslippa straff då hon hävdar att de är oskyldiga och lojala kungen. Erik XIV går då in till de åtalade Sturarna och ber dem om ursäkt och är villig släppa dem om de svär sin lojalitet vilket de också gör. Jöran Persson ska då ha intervenerat och sagt; ”Nådige konung, här är en part här ute, som intet menar Eders Kongl. Maj:t något gott”.

Vem Jöran Persson menar och kungen träffar är oklart. Klarlagt är att Erik XIV försvinner iväg i några timmar, återvänder och därefter i vredesmod, rusar in i Nils Svantesson Stures cell och skriker; ”Ja, är du nu här, din riksförrädare!” varefter han sticker en dolk i Nils Stures arm. Trots att han bedyrar sin oskuld och lojalitet ska Erik sagt; ”Si huru den skälmen kan bedja för sig” varefter han beordrar bödeln och knäckarna att avrätta fångarna. Erik XIV försvinner sedan hastigt iväg och återfinns, enligt historien först tre dagar senare i ett förvirrat tillstånd vid Odensala Prästgård.

Händelserna på Svartsjö slott har gått till historien som ”Sturemorden” av en mentalt sjuk kung i psykisk kollaps och en makthungrig, manipulativ och blodtörstig Jöran Persson. Vad historieskrivningen inte tar hänsyn till är att kungen i samband med sitt försvinnande, kan ha fått en redogörelse av Jöran Persson agenter om fångarnas planer och var deras lojalitet verkligen låg. Med andra ord, ser man händelsen ur ett underrättelseperspektiv, blir kungens agerande mindre ”psykisk kollaps” och mera ett logiskt resultat av information som visar på vidden av en komplott mot Erik XIV och sveket av personer han känt hela sitt liv och antagit stå på hans sida.

ERIK DEN XIV OCH KARIN MÅNSDOTTER [8]

Pigan Karin Månsdotter som varit med kungen i över tre år, har visat sig vara en god konfident och har haft en lugnande effekt på honom. Hon har dessutom varit Eriks favoritfrilla (frilla = älskarinna), och hon har också fått följa med Erik XIV på resor och suttit med honom vid bordet på olika gästabud under flera år.

När nu Erik XIV står utan utländska möjligheter till äktenskap och han inte kan lita på högadelns gemålsförslag, tar Erik XIV istället den ofrälse, lågbördiga pigan Karin Månsdotter, 17 år, till sin maka i en hemlig ceremoni den 13 juli 1567 med endast några väl förtrogna närvarande.

Det är sannolikt att det är Jöran Persson som föreslagit förbundet för att därigenom säkerställa att kungen får en legitim arvingen till tronen. Dessutom kommer giftermålet visa legaliteten i Eriks antiaristokratiska politik och troligen ges folkligt stöd då högadeln visat sig opålitlig och är dessutom illa omtyckt av borgerskapet och folket.

JÖRAN PERSSONS SLUTLIGA FALL

Med Sturemorden inser högadeln att ingen av dem går säker. Samtidigt vilar kungen upp sig och är ur stånd att agera som konung varför Riksrådet i praktiken styr riket. De passar nu på att arrestera Jöran Persson i augusti 1567 och friger även Hertig Johan med familj i september 1567 från hans husarrest och återkallar hans dom. Jöran Persson döms till döden den 19 oktober samma år, bland annat som anstiftare till Sturemorden. Samtidigt döms även hans hustru till döden på oklara grunder för trolldom. Riksrådet vågar däremot inte verkställa domarna utan kungens medgivande av rädsla för repressalier varför Jöran Persson och hans hustru förblir fängslade.

Först runt den 20 december är Erik den XIV åter i stånd att gripa maktens tyglar och kungen väljer omgående att benåda Jöran Persson och hans hustru, återigen en knäpp på högadelns näsa.

När Erik XIV, i samband med julfirande 1567, väljer att presentera Karin som sin lagvigda hustru, tas detta inte väl emot av Eriks bröder och högadeln. För att därför stärka hennes ställning, tvingar kungen Riksrådet att erkänna Karin som drottning. Den 4 juli 1568 hålls en ståtlig vigselceremoni rum i Storkyrkan i Stockholm och dagen därpå kröns Karin till drottning i en lika ståtlig ceremoni.

Detta blir för mycket för Eriks bröder och högadeln så samma dag, den 5 juli 1568, gör de revolt med Hertig Johan i spetsen. Den 12 juli höjs upprorsfanan och från augusti pågår flera strider men kungen håller stånd. Den 17 september utbryter nya strider och nu tar Hertigarnas armé hem segern. Den 18 september leder kungen själv sin armé men tvingas i reträtt innanför stadsmurarna.

Hertigarnas armé belägrar nu Stockholm och kräver att kungen antingen avgår eller att han ger dem Jöran Persson såsom den ansvarige för alla oförrätter. Valet blir enkelt och kungens knäcktar griper Jöran Persson den 19 september och knuffar ut honom genom stadens norra stadsport.

Hertig Johan låter nu omedelbart gripa Jöran Persson och börjar omgående tortera honom för att få fram information om Eriks planer. Tortyren är också en personlig hämnd mot Jöran Persson för Johans år i husarrest. Jöran Perssons tortyr pågår i flera timmar men oavsett vad man gör med honom, förblir han tyst och vägrar yppa ett ord

JÖRAN PERSSONS AVRÄTTNING

Den 22 september förs Jöran Persson till galgbacken som var väl synlig från slottet tre kronor och hans avrättning påbörjas. Enligt den svenske historikern Carl Grimberg gick det till så här:

Först blev Jöran bunden vid galgen och hans bägge öron avskurna ”långt in i huvudet”. Därefter knöt bödeln ett rep om hans midja och hissade upp honom i galgen där han lämnades att hänga en halvtimma till allmän beskådan vilket var en djupt förnedrande behandling.

Sedan togs han ned och profossen (bödeln) lägger Jöran Perssons på marken och ”armar och ben sträcktes och bands till händer och fötter vid fyra pålar”. Därefter ska bödeln systematiskt slagit sönder hans smalben, sedan hans knän, lår och till sist armarna med ett järnrör. Under hela denna tortyr skall Jöran Persson inte yttrat ett ord.

Bödeln löste sedan upp hans händer och fötter och lät honom ligga så en halvtimma för att ytterligare förlänga pinan.

Sedan beordras bödeln att slå sönder den dömdes bröstkorg. Efter att bödeln givit honom två hårda slag och därmed krossat flera revben, ska Jöran Persson ropat "Noch nu, noch nu!". Han ber därefter den närvarande Hertig Karl "ack nådige herre! Förbarma er över mig och förkorta min pina, på det jag icke må falla i förtvivlan om min själ för denna stora pina!". Hertig Karl befallde då bödeln att ”avskilja huvudet från kroppen” varvid Jöran Persson halshuggs med yxa.

Jöran Perssons huvudlösa kropp ska sedan delats i ytterligare fyra delar (armar och ben höggs av) varvid kroppsdelarna binds och spikas fast på ett Stegel och Hjul som sedan placerads så att kungen kunde se sin trogne rådgivares kropp från slottet.

Eftersom högadeln också ansåg att Jöran Perssons mor, Anna Jonsdotter (också kallad Anna Pehrsönernas moder), haft ett inflytande på Jöran och därmed på de övergrepp högadeln ansåg honom skyldig till, har man låtit gripa henne för trolldom.

Anna Jonsdotter, binds till händer och fötter och sätts på en häst. Ridande i damsadel, förs även hon till galgbacken för att avrättas men vid åsynen av sonens styckade kropp på steglet chockats hon så svårt att hon antingen dör i en hjärtattack och föll av hästen eller så fick chocken henne att falla av hästen och bryta nacken. Oavsett orsak till hennes död, grusas nu Hertigarnas och högadelns planer. Vissa källor påstår att hennes kvarlevor omgående grävs ner på galgbacken meden andra källor hävdar att hennes döda kropp förs ut till dagens Järvafältet där hon kastades i en omärkt grav utan kristna ceremonier.

Däremot förbarmar sig Hertig Karl [9] över Jöran Perssons hustru och tre söner och tar dem under sitt beskydd och ser till barnens skolgång med förhoppningen att de ska visa sig lika dugliga som sin far. En av dem, Erik Jöransson, blev som sagt en ryktbar historieskrivare och hertigens nitiske sekreterare och uppträdde som biträdande åklagare i vuxen ålder, en märklig parallell till fadern.

ERIK DEN XIV FALL OCH DÖD

Valet att offra Jöran Persson gav kung Erik XIV några dagars andrum men kungens bröder, högadeln och Hertigarna i Stockholm tänkte inte låta kungen återfå sin makt. Den 29 september ger Erik XIV slutligen upp, avsätts och fängslas på Stockholm slott varvid Hertig Johan tar makten och blir Johan III. En Riksdag förklarar 1569 att Erik XIV och hans ätt har förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring".

I samband med att Erik XIV avsätts, upplöses Höga Nämnden av den tillträdande kungen men nätet med de agenter som Jöran Persson byggt upp verkar fortfarande ha funnits kvar. Johan III blir flera gånger varse om planer på att frita storebrodern Erik, varför Erik flyttas från Stockholms slott i juli 1570 till Åbo slott. Erik flyttas sedan igen den 4 augusti 1571, nu till, Kastelholms slott och stannar där till november 1571. Därefter följer Gripsholms slott, från november 1571 till juni 1573, Västerås slott, från juni 1573 till hösten 1574 och till sist till Örbyhus slott från hösten 1574 fram till sin död den 26 februari 1577. Av rädsla för fritagning pläderar Johan flera gånger till Hertig Karl om att Erik måste avrättas. Den 10 mars 1575 skriver två riksråd på en dödsdom mot Erik och därmed är Johan III fri att beordra en betrodd fångvaktare på Örbyhus slott att förgifta Erik. Men sker det med ärtsoppa? Vid en gravöppning den 20 januari 1958 görs en fullständig toxikologisk analys vilket klargör att den forne monarken förgiftats med stora mängder arsenik men det hittas ingen ärtsoppa i magen utan sannolikt har giftet funnits i hans måltidsvin.

EPILOG

Var Jöran Persson lista över ”kundtscaffter” något annat än en samling namn på personer som var villiga att prata och var Erik XIV bara psykiskt sjuk? Det är givetvis svårt att veta då ingen dokumentation verkar finnas kring informationen kunskaparna samlade in men om vi väljer att se historien genom en underrättelselins, förklarar det faktiskt väldigt mycket av kungens psykiska tillstånd. Om vi till att börja med förutsätter att listan med namn faktiskt var personer som lämnade riktig information, blir kungens psykiska ohälsa och påstådda paranoia, resultatet av de underrättelser han erhåller kring högadelns intrigerande. Han har därmed fog för sina misstankar och de åtgärder han vidtar mot högadeln blir legitima. På samma sätt blir kungens så kallade ”psykos” i samband med Sturemorden, resultatet av en pressad monark som kommer till insikt om svek och intriger mot honom av personer han känt i hela sitt liv och haft stort förtroende för.

Men som alltid, när det gäller spionage, finns svårigheter att veta kvalitén på informationen man får av oberoende informatörer. Att acceptera lite eller ingen information, kan ge underrättelser av låg kvalitet eller ingen alls. Att alltid kräva bra information, kan antingen ge ”förstärkt” eller ”fabricerad” information för att tillfredsställa uppdragsgivaren. Därför är det intressant att Jöran Persson på flera ställen använder flera agenter, till exempel de fyra vid det preussiska hovet. Om dessa inte vet om varandra, kan informationen verifieras och motkontrolleras vilket i sin tur kan säkerställa en viss kvalitetsnivå. Att redan 1566 ha exquisitor, handledare, som ansvarade för större regioner och flera agenter, är förhållandevis nytt vid denna tid. Att dessutom ha en handledare i dåtidens ”Tartariet” som i sin tur kontrollerar många informanter är imponerande. Jöran Persson kan därför anses ha utvecklat en välorganiserad underrättelsetjänst vilket onekligen kastar nytt ljus över Erik XIV och Jöran Persson, deras samtid och deras agerande.

ARKIV–, KÄLL– OCH BILDMATERIAL

NOTERA! Detta är ingen vetenskaplig avhandling och material har inhämtats från många håll. Källförteckningen är därför varken komplett eller objektiv. De källor vi valt att redovisa, kan därför vara ett axplock av den information från vilken vi fått fram vår artikel. Likaså kan arkivmaterial bestå av flera olika delar där vissa kan fortfarande ligger under sekretess, eller t.o.m. kvalificerad sekretess, varför de inte alltid kommer att redovisas. I förekommande fall har dock informationen granskats och godkänts av behörig personal så att informationen på intet sätt kan skada rikets säkerhet.

Alla bilder och omodifierade kartor, tillhör respektive copyrighthållare

[1]
Jöran Persson (Jöran Persson satte fursten främst; Populär Historia; Lars-Olof Larsson, 2002):https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/hovet/joran-persson-satte-fursten-framst

[2]
Erik XIV (Erik XIV – bildad och grym; Populär Historia; Dick Harrison, 2010):https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/erik-xiv-bildad-och-grym

[3]
Höga Nämnden, (Förvaltningshistoriska ordbok, 2019):http://fho.sls.fi/uppslagsord/7660/hoga-namnden/

[4]
Nordiska Sjuårskriget, (Krigen mellan Sverige och Danmark; Populär Historia; Göran Larsson, 2007):https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/krigen-mellan-sverige-och-danmark

[5]
Riksarkivet
Det vakande ögat – Svensk underrättelsetjänst under 400 år (Frick, Lennart W. & Rosander, Lars,1998; Historiska Media)

[6]
Sturemorden (Erik XIV:s blodiga Sturemord; Populär Historia; Dick Harrison, 2018):https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/johan-iii-krigarkung-med-religiosa-grubblerier

[7]
Sturemorden (Erik XIV:s blodiga Sturemord; Populär Historia; Dick Harrison, 2018):https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/erik-xiv-s-blodiga-sturemord

[8]
Karin Månsdotter (Karin Månsdotter- pigan som tog chansen; Populär Historia; Karin Tegenborg Falkdalen, 2019),https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/karin-mansdotter-pigan-som-gifte-sig-med-erik-xiv

[9]
Hertig Karl, (Karl IX – en hänsynslös härskare; Populär Historia; Dick Harrison, 2018):https://popularhistoria.se/sveriges-historia/kungar-drottningar/karl-ix-en-hansynslos-harskare