Stig Wennerström spionerade för Sovjetunionens räkning från omkring 1948 och fram till 1963 då han greps. Vid rättegången i tingsrätten dömdes han i juni 1964 till livstids straffarbete för grovt spioneri och avsättning från tjänsten som överste i flygvapnet. I häktet försökte han redan i oktober 1963 att begå självmord, men räddades till livet. Straffet kom senare att reduceras till 20 års fängelse vilket innebar att Wennerström med villkorlig frigivning frigavs efter halva tiden i september 1974.

MILITÄR KARRIÄR OCH SPIONERI

Stig Wennerström var son till majoren Gustaf Wennerström och Ester Berggren. Han blev fänrik i flottan 1929 och genomgick därefter flygutbildning 1931–1932. Under utbildningen havererade Wennerström den 10 november 1931 med en SK 9 i närheten av Västerås efter att ha kolliderat med sin rote-etta under träning i formationsflygning År 1936 blev han löjtnant i Flygvapnet, 1939 kapten, och i december samma år gifte han sig med sin fästmö Ulla Margareta "Ulla-Greta" Carlsson (1919-2015). Han fortsatte att stiga i graderna och blev 1944 major, 1946 överstelöjtnant och 1951 överste. Wennerström var verksam vid Kungliga Sjökrigshögskolans (KSHS) stabskola 1936–1937, tjänstgjorde som arvprins Gustaf Adolfs adjutant 1938–1947 och var lärare vid Flygkrigshögskolan (FKHS) under åren 1946–1948.

I februari 1944 havererade Wennerström för andra gången, denna gång med en Saab 17 i trakten av Gällivare. Enligt signalisten Bengt Palmqvist meddelade inte Wennerström att planet skulle överges. Dock klarade sig båda två genom att i sista stund hoppa och rädda sig med fallskärm. Wennerström hamnade i en grantopp där han blev hängande upp och ner. I betygen Wennerström fick från flygstaben hösten 1948 stod att läsa Knappast lämplig som fl.ch och Har höga tankar om sin egen förmåga.

MILITÄRATTACHÉ, DIVISIONSCHEF OCH SKRIBENT

Under andra världskriget var Wennerström flygattaché med sin tjänst förlagd i Moskva 1940–1941. Delar av vad han då möjligen lärde sig om Rysslands och Sovjetunionens flyghistoria kom på pränt i en bok han gav ut 1946, Röda vingar: det ryska flyget från tsartid till nutid. Wennerström var samtidigt flygmilitär medarbetare i Stockholms-Tidningen 1940–1948 och åren 1943 till 1946 var han divisionschef för 71:a divisionen (Gustav Röd), vid Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs.

Han tjänstgjorde därefter åter som attaché i Moskva efter kriget, 1948–1952, och även i Washington 1952–1957.[1] Detta gjorde honom användbar för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU, till vilken han rekryterades runt 1948. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.Under sin "spionkarriär" lämnade Wennerström bland annat ut så gott som hela det svenska försvarsupplägget under 1950-talet, likaså blev stora delar av Draken-projektet tillgängliga för Sovjetunionen. Från 1957 fram till gripandet 1963 arbetade Wennerström som sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition. En avhoppad sovjetisk KGB-agent, Vladimir Petrov, varnade 1956 för det fanns två svenska Sovjet-agenter, en militär och en diplomat med täcknamnet Getingen. Militären Wennerström gick under kodnamnet Örnen men någon diplomat med kodnamnet Getingen har inte avslöjats.

Det har långt senare stått klart att Wennerström även avslöjade de svenska signalspaningsflygplanens verksamhet. Mycket talar för att Sovjetunionen 1952 sköt ner en svensk Tp 79:a över Östersjön efter det att Wennerström informerat om verksamheten med svensk signalspaning över Baltikum (den så kallade Catalinaaffären). Wennerström erkände officiellt aldrig detta, inte närmare än vid ett informellt samtal under en paus i de förhör som hölls med honom efter häktningen. På det så kallade "snackebandet" bekräftade Wennerström att han fört vidare information om det svenska samarbetet med USA i fråga om det som man uppfattat under spaningen mot den sovjetiska delen av Baltikum. Vid ett tillfälle hade Wennerströms sovjetiska kontakt då förklarat att "vi har väl inget annat val än att skjuta ner planet". Åtta svenskar fanns ombord när ett sovjetiskt jaktplan i juni 1952 sköt ner Tp 79:an.

WENNERSTÖMAFFÄREN

Wennerström då han häktades i Stockholms Rådhusrätt sommaren 1963.

Säpochefen P.G. Vinge har gett en utförlig beskrivning av fallet Wennerström i memoarerna Säpochef 1962–70. Här redogör han för att den svenska säkerhetstjänsten redan 1943 misstänkte att Wennerström arbetade för Tysklands räkning och att det 1947 fanns indikationer på att han hade ingående kontakter med Sovjetunionen, men att påtagliga bevis saknades. Senare har det fastslagits att Wennerström verkligen också tillhandahöll Nazityskland uppgifter innan Tyskland invaderade Sovjet.

I slutet av 1950-talet intensifierades spaningarna mot Wennerström och hans hemhjälp Carin Rosén värvades som agent för Säkerhetspolisen (Säpo). Under sin sista tid på fri fot var Wennerström expert i nedrustningsfrågor åt Alva Myrdal; enskilda statsråd var enligt Vinge underrättade om misstankarna redan 1959 och fick noggranna redogörelser om spaningsarbetet. Statsminister Tage Erlander sade dock efter gripandet att han inte blivit informerad om dessa misstankar mot Wennerström.

I juni 1963 meddelade hemhjälpen Carin Rosén att hon hittat några filmrullar gömda på vinden i familjen Wennerströms hus. Filmerna visade sig innehålla hemliga handlingar och Wennerström greps några veckor senare, den 25 juni 1963, efter att statspolischef Georg Thulin gett order om hans gripande. Efter en segdragen process med att få honom att erkänna dömdes Wennerström till livstids straffarbete året därpå, vilket dock senare omvandlades till 20 års straffarbete.

Efter gripandet blev Wennerströmaffären mycket uppmärksammad i media. Regeringen beslutade att utreda ärendet och tillsatte två organ enbart för detta ändamål, en juristkommission och en parlamentarisk nämnd. Utredningarna är publicerade i SOU:erna 1964:15, 1964:17 och 1968:4. Juristkommissionen menade att det på grund av Wennerströms kompetens och placering var mer förvånande att han kunde avslöjas än att spioneriet kunnat fortgå. Säpos och regeringen Erlanders hantering av frågan väckte också en politisk debatt i riksdagen, vilket ledde till att Konstitutionsutskottet (KU) granskade regeringens utnämning av Wennerström till UD-tjänst. Ledamöterna av KU kunde inte nå majoritet om ett beslut, men genom lottning friades försvarsminister Sven Andersson. Dock fick Östen Undén genom samma förfarande en KU-anmärkning. Prickningen av Undén ogillades emellertid av både Första kammaren och Andra kammaren, vilket medförde att när prickningen ändå utfärdades bröt riksdagen mot rådande praxis.

Den 6 oktober 1973 beslutade regeringen Palme att tidsbestämma livstidsstraffet för Wennerström till 20 års fängelse. I praktiken, med dåvarande lag om villkorlig frigivning, innebar regeringens beslut att han kunde friges efter halva strafftiden. Den 6 september 1974 beslutade så riksdagen att Wennerström skulle få villkorlig frigivning.

Stig Wennerström skrev sina memoarer under senare delen av fängelsetiden (Från början till slutet, Bonniers 1972). Han motiverade sitt agerande med att han därmed hade kunna upprätthålla terrorbalansen i världen och således i praktiken verkat för fred. Wennerström vägrade konsekvent att efter sin frigivning ge några intervjuer eller ens kommentarer. Han levde istället ett tillbakadraget liv i ytterligare 32 år, hela tiden med hustrun Ulla-Greta vid sin sida, innan han 2006 avled i en ålder av 99 år.

Referens: Wikipedia