Richelieu föddes i en adlig familj i Paris. Han slog in på den kyrkliga banan och 1606 utnämndes han till biskop av Luçon och 1622 kardinal.

Tack vare Maria av Medicis inflytande blev han Ludvig XIII:s premiärminister och Frankrikes styresman från 1624, en ställning som han behöll fram till sin död 1642..

Hans mål var den enväldiga monarkin. Utan nåd krossade han adelns opposition och bekämpade hugenotterna. Utrikespolitiskt försökte han skapa en ledarställning för Frankrike i Europa genom att bryta Habsburgs maktställning. Därför gav han sitt stöd till den svenske kungen Gustav II Adolf och de protestantiska furstarna i Tyskland och drog in Frankrike i trettioåriga kriget 1635.

Richelieus metoder var hårdföra, hänsynslösa och intriganta, men han var otvivelaktigt en av Frankrikes största statsmän. Hans omorganisation av förvaltningen och koncentrationen av makten till central administration bildade grundvalen för Frankrikes storhetstid på 1600-talet och blev normgivande för Ludvig XIV:s och kardinal Mazarins styrelse. På grund av ständigt ökande skattebördor, som framför allt drabbade borgare och bönder, lyckades han dock aldrig vinna den breda massans stöd.