Karls XII var också hertig över Pfalz-Zweibrücken mellan 1697 och 1718 under namnet Karl II. Karl XII:s regeringstid tillhör de mest omdiskuterade och kontroversiella vad gäller de svenska kungarna. Han brukar betraktas som en skicklig militär ledare och en krigslysten kung, vars liv har givit upphov till ett flertal skrifter och kulturella verk, inklusive en populär biografi skriven av filosofen Voltaire, liksom bidragit till en polariserad debatt kring hans eftermäle och om omständigheterna rörande hans död.

Karl XII tog makten över stormaktsriket Sverige år 1697 som enväldig kung. Huvuddelen av sin regeringstid tillbringade han i fält under stora nordiska kriget, där han bekrigade en trippelallians bestående av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som under år 1700 anföll det svenska riket från flera håll. Kungens ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till inledande framgångar i kriget genom att snabbt tvinga Danmark-Norge till fred och slå den ryska armén vid Narva. Senare tågade Karl XII in i Polen och efter ett långvarigt fälttåg besegrade han sin kusin August (II) den starkes sachsiska armé och detroniserade honom som polsk kung. Efter sin inmarsch i Sachsen tvingade han August II att underteckna freden i Altranstädt år 1706.

KALABALIKEN I BENDER

Ahmed III gav order till seraskiern i Bender att ta Karl XII till fånga, med förbehåll att kungen inte skulle dödas eller skadas även om han satte sig till motvärn. Sultanen skrev samtidigt ett brev till Karl XII om att en turkisk-tatarisk styrka på omkring 10 000 man skulle eskortera honom hem genom Polen, och tillade att ifall kungen skulle vägra att resa så skulle han tvingas med våld. Karl XII vägrade att acceptera sultanens anbud, då han befarade att den turkisk-tatariska eskorten skulle överlämna honom till fienden. Ahmed III beordrade då khanen av Krim och seraskiern att bruka våld mot Karl XII ifall han inte gav sig av frivilligt. Vidare drog seraskiern i ett försök att svälta ut svenskarna in deras dagliga underhåll och placerade lokala janitsjarer runt Varnița för att förhindra att livsmedel kunde föras in i byn. Både janitsjarerna och kungens högre officerare gjorde misslyckade försök med att övertyga Karl XII att överlämna sig självmant. Kungen lät i stället befästa sitt läger och förbereda sina trupper till strid.[163]

På lördagen den 31 januari 1713 samlade sig omkring 3 000 janitsjarer och 7 000 tatarer utanför det svenska lägret. På morgonen den 1 februari skickades ett femtiotal janitsjarer för att meddela Karl XII om att deras anfall skulle avbrytas ifall kungen skulle överlämna sig åt dem i utbyte mot en gisslan, och att de lovade att föra honom direkt till sultanen. Karl XII vägrade och inför denna nervpress lät 500 svenskar sig tagas till fånga, medan kungen själv tillsammans med 45 svenska soldater och civila tjänstemän fick försvara sig i lägrets kungshus.[164] Kungen och de svenska försvararna lyckades avvärja flera turkiska anfall. Livdrabanten Axel Erik Roos utmärkte sig särskilt under striden och ska enligt vittnen ha räddat Karl XII:s liv tre gånger under samma dag, bland annat genom att skydda kungen med sin egen kropp. Efter en mellan sju och åtta timmar hård strid blev kungshuset nedbränt och Karl XII och de överlevande försvararna blev övermannade och bortfördes som sultanens fångar till Bender. Händelsen fick efteråt benämningen "kalabaliken i Bender" och väckte starka reaktioner runtom i Europa.[165] Efter incidenten gav osmanerna Karl XII smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet").[166]